"Längtan efter romantisk kärlek i äktenskapet ligger djupt rotad i vårt väsen."
Hur kommer det sig då att en bra början kan få så olyckligt slut?
Jag känner själv ett par som jag tyckte hade alla förutsättningar att bli lyckliga länge, men ändå...
Orsakerna till en separation kan vara flera. Men vad kan hemligheten vara hos par som har lyckats bevara kärleken?
Och hur kan det bli så att trots hundratals tips/råd till trots, och även återkommande räddningsförsök ändå slutar med separation?
Det kan vara kanhända så att vi missar något, för i övrigt är det inget som helst fel på oss. Men missar något som kanske är av grundläggande betydelse. En sanning man kanske missar kan just vara, att vi talar olika kärleksspråk med varandra. - Kan detta vara så betydelsefullt frågar jag mig?
Detta är Chapmans uppfattning, och jag vet inte ens om detta han påstår är riktigt rätt, men det är värt att tänka över.
Den syn och medvetenhet som han förutsätter hos sina läsare är ju inte alla given. Med andra ord räcker det inte med en paket av goda råd och nya tankar att få med sig, vid något tillfälle. Det är vid tillämpningen som bristerna uppstår. Och förmågan till att förverkliga detta - även om viljan finns -, skulle jag vilja säga, kan vara också bristfällig.
Ett barnsligt sinne kan knappast förstå hur man bevarar kärleken. Den var ju given genom moderskärleken tidigare, men nu...
Så Chapmans bok förutsätter en grad av mogenhet och ansvarskännande, samt också förmågan för att kunna tillgodogöra sig innehållet.
De nya insikterna kräver att man först lär sig känna sitt eget kärleksspråk och sedan sin partners också. Det är nämligen inte per automatik givet att man är medveten ens om denna skillnad existerar.
Ty bristen i kommunikationen av detta slag kan bli början till all missämja och bråk m. m.
- Inte ens om vi är födda i samma land dvs talar samma språk betyder att vi känner till olikheterna i varandras kärleksspråk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar