Det sades i TV i går om att världen utvecklas mot att snart kan man inte lita på någon. Det handlar då om cybervärlden då ett tangentbord har blivit farligare än atombomben, påstods det. Dom kan få veta allt om dig och mycket annat.
Och så blev jag fundersam min vana trogen, och så fortsatte jag att tänka vidare. Det bästa är nog - i så fall - att inte äga någonting värdefullt eller att ha några hemligheter alls. Och då kan de de nyfikna få allt helt gratis som sedan inte alls blir intressant längre. Att forska efter hemligheter verkar vara alltid roligare, och varför ha då i så fall sådana? - Det gäller då att göra sig ointressant för spaning m m.
Men ack vad fel jag har. Jag vill absolut inte låna ut min egen identitet! Jag skulle ju kunna bli nojig i så fall..., och hela världen för den delen.
Men så blir jag slagen av paranoian nu igen i min fantasi, av ett helt annat slag. Tänk om man i framtiden finge få åka i en tidsmaskin bak i tiden - jag menar i verkligheten också? Nej det skulle jag absolut inte vilja! Då skulle jag ju vara kanske tvungen att träffa dom som jag har betett mig illa mot eller har gjort mig bort inför dom. Och tänk om då, om det, en gång mycket otrevliga skulle nu
plötsligt upplevas igen mellan oss? Oj vad jag skulle skämmas, fast nu har jag blivit äldre och... - men bättre?! Jag är rädd av den typen av paranoia dvs vad som skulle uppstå då..! - Om jag skulle då kunna tackla situationen bättre nu än då?
Det finns flera nojjor på tapeten om man tänker till en smula. Som att bli gammal och mycket konstig, som det händer ibland.- Man hör ju på olika historier om hur andra riktigt förståndiga och aktade människor har blivit konstiga med tiden. Vad kan komma att hända mig? Och vid den här tanken och som då kan drabba mig kan jag känna mig nojig igen en smula. Jag vill ju inte bete mig som..., ja, jag vill inte fortsätta med dessa förskräckligheter här mera.
Men visst så har jag en tendens att alltid föreställa mig det värsta och därför säger mina barn ibland att "du är nog bara nojig igen farsan".
Men så har ju det ju alltid varit så länge jag minns - eller också minnet har blivit sämre? Som tur kanske, för då lider jag själv inte av det kanske. Men andra då i så fall? Inte blir man trevlig precis med sin oro. Jag kommer ihåg hur min fru blev blev förvånad när hon råkade komma hem en halvtimme försenat, än det var avtalat. Inte för att jag är av den svartsjuka typen men av en ren paranoia?
Även gårdagen hade jag något av denna känsla då mina skulle komma från... med flyg till Arlanda. Nu skjuter man ju ner fredliga flygplan, och man vet aldrig... eller... har du inte hört talas om...?
Jag vet, jag vet! Ingenting kan jag ändra med min oro - alltså är jag orolig ändå, alltså är jag paranoidalt lite sjuk i huvudet helt enkelt. Och du klan inte trösta!
Men nu är det frid och fröjd igen. Nu när mina har anlänt hem till Oskarsborg. Du hade alldeles rätt... - de var helt onödigt att oroa sig för resan gick ju bra som förväntat var.
Men så tack vare min oro så har jag dragit ut kontakterna... innan ovädret kom i går. Och det var tur att jag var paranoid för nu är apparaterna inte utslagna som de brukar vara efter ett åskväder. För det smällde till ordentligt, sa Andree, som hördes även i kontakterna här i huset, medan jag sov och inte hörde någonting. För jag brukar vilja vila/sova så där 4-5 på eftermiddagarna just när Andree brukade komma hem.
Men så är jag också uppe vanligen vid fyra tiden på morgonen som i dag till exempel. Jag var ute samtidigt med soluppgången - även idag - och vaktade salladen så att inte rådjuren skulle kalasa på den.
plötsligt skulle upplevas igen mellan oss. Oj vad jag skulle skämmas, för nu har jag blivit äldre och...! Jag är rädd av den typen av paranoia dvs om vad som skulle uppstå då..! - Och hur skulle jag då kunna tackla situationen...
Det finns flera nojjor på tapeten om man tänker till en smula. Som att bli gammal och mycket konstig, som det händer ibland.- Man hör ju på olika historier om hur andra riktigt förståndiga och aktade människor har blivit konstiga med tiden. Vad kan komma att hända mig? Och vid den här tanken och som då kan drabba mig kan jag känna mig nojig igen en smula. Jag vill ju inte bete mig som..., ja, jag vill inte fortsätta med förskräckligheter här mera.
Men visst så har jag en tendens att alltid föreställa mig det värsta och därför säger mina barn ibland att "du är nog bara nojig igen farsan".
Men så har ju det ju alltid varit så länge jag minns - eller också minnet har blivit dåligt? Som tur kanske då jag själv inte lider av det kanske. Men andra då i så fall. Inte blir man trevlig precis med sin oro. Jag kommer ihåg hur min fru blev när hon råkade komma hem en halvtimme försenad än det var avtalat. Inte för att jag var svartsjuk eller var det en ren paranoia?
Även gårdagen var något av denna känsla då mina skulle komma från... med flyg till Arlanda. Nu skjuter man ju ner fredliga flygplan, eller... har inte du hört talas om...?
Jag vet, jag vet! Ingenting kan jag ändra med min oro, alltså är jag orolig ändå, alltså är jag paranoidalt sjuk i huvudet helt enkelt. Och du klan inte trösta!
Men nu är det frid och fröjd igen. Nu när mina har anlänt hem till Oskarsborg. Du hade alldeles rätt... - de var helt onödigt att oroa sig.
Men så tack vare min oro så har jag dragit ut kontakterna... innan ovädret kom i går. Och det var tur att jag var paranoid för nu är apparaterna inte utslagna som de brukar vara efter ett åskväder. För det smällde till ordentligt sa Andree även i kontakterna här i huset, medan jag sov och inte hörde någonting. För jag brukar vilja vila/sova så där 4-5 på eftermiddagarna när Andree brukade komma hem.
Men så är jag också uppe vanligen vid fyra tiden på morgonen som i dag till exempel. Jag var ute med soluppgången - även idag - och vaktade salladen så att inte rådjuren skulle kalasa på den.
Och så blev jag fundersam min vana trogen, och så fortsatte jag att tänka vidare. Det bästa är nog - i så fall - att inte äga någonting värdefullt eller att ha några hemligheter alls. Och då kan de de nyfikna få allt helt gratis som sedan inte alls blir intressant längre. Att forska efter hemligheter verkar vara alltid roligare, och varför ha då i så fall sådana? - Det gäller då att göra sig ointressant för spaning m m.
Men ack vad fel jag har. Jag vill absolut inte låna ut min egen identitet! Jag skulle ju kunna bli nojig i så fall..., och hela världen för den delen.
Men så blir jag slagen av paranoian nu igen i min fantasi, av ett helt annat slag. Tänk om man i framtiden finge få åka i en tidsmaskin bak i tiden - jag menar i verkligheten också? Nej det skulle jag absolut inte vilja! Då skulle jag ju vara kanske tvungen att träffa dom som jag har betett mig illa mot eller har gjort mig bort inför dom. Och tänk om då, om det, en gång mycket otrevliga skulle nu
plötsligt upplevas igen mellan oss? Oj vad jag skulle skämmas, fast nu har jag blivit äldre och... - men bättre?! Jag är rädd av den typen av paranoia dvs vad som skulle uppstå då..! - Om jag skulle då kunna tackla situationen bättre nu än då?
Det finns flera nojjor på tapeten om man tänker till en smula. Som att bli gammal och mycket konstig, som det händer ibland.- Man hör ju på olika historier om hur andra riktigt förståndiga och aktade människor har blivit konstiga med tiden. Vad kan komma att hända mig? Och vid den här tanken och som då kan drabba mig kan jag känna mig nojig igen en smula. Jag vill ju inte bete mig som..., ja, jag vill inte fortsätta med dessa förskräckligheter här mera.
Men visst så har jag en tendens att alltid föreställa mig det värsta och därför säger mina barn ibland att "du är nog bara nojig igen farsan".
Men så har ju det ju alltid varit så länge jag minns - eller också minnet har blivit sämre? Som tur kanske, för då lider jag själv inte av det kanske. Men andra då i så fall? Inte blir man trevlig precis med sin oro. Jag kommer ihåg hur min fru blev blev förvånad när hon råkade komma hem en halvtimme försenat, än det var avtalat. Inte för att jag är av den svartsjuka typen men av en ren paranoia?
Även gårdagen hade jag något av denna känsla då mina skulle komma från... med flyg till Arlanda. Nu skjuter man ju ner fredliga flygplan, och man vet aldrig... eller... har du inte hört talas om...?
Jag vet, jag vet! Ingenting kan jag ändra med min oro - alltså är jag orolig ändå, alltså är jag paranoidalt lite sjuk i huvudet helt enkelt. Och du klan inte trösta!
Men nu är det frid och fröjd igen. Nu när mina har anlänt hem till Oskarsborg. Du hade alldeles rätt... - de var helt onödigt att oroa sig för resan gick ju bra som förväntat var.
Men så tack vare min oro så har jag dragit ut kontakterna... innan ovädret kom i går. Och det var tur att jag var paranoid för nu är apparaterna inte utslagna som de brukar vara efter ett åskväder. För det smällde till ordentligt, sa Andree, som hördes även i kontakterna här i huset, medan jag sov och inte hörde någonting. För jag brukar vilja vila/sova så där 4-5 på eftermiddagarna just när Andree brukade komma hem.
Men så är jag också uppe vanligen vid fyra tiden på morgonen som i dag till exempel. Jag var ute samtidigt med soluppgången - även idag - och vaktade salladen så att inte rådjuren skulle kalasa på den.
plötsligt skulle upplevas igen mellan oss. Oj vad jag skulle skämmas, för nu har jag blivit äldre och...! Jag är rädd av den typen av paranoia dvs om vad som skulle uppstå då..! - Och hur skulle jag då kunna tackla situationen...
Det finns flera nojjor på tapeten om man tänker till en smula. Som att bli gammal och mycket konstig, som det händer ibland.- Man hör ju på olika historier om hur andra riktigt förståndiga och aktade människor har blivit konstiga med tiden. Vad kan komma att hända mig? Och vid den här tanken och som då kan drabba mig kan jag känna mig nojig igen en smula. Jag vill ju inte bete mig som..., ja, jag vill inte fortsätta med förskräckligheter här mera.
Men visst så har jag en tendens att alltid föreställa mig det värsta och därför säger mina barn ibland att "du är nog bara nojig igen farsan".
Men så har ju det ju alltid varit så länge jag minns - eller också minnet har blivit dåligt? Som tur kanske då jag själv inte lider av det kanske. Men andra då i så fall. Inte blir man trevlig precis med sin oro. Jag kommer ihåg hur min fru blev när hon råkade komma hem en halvtimme försenad än det var avtalat. Inte för att jag var svartsjuk eller var det en ren paranoia?
Även gårdagen var något av denna känsla då mina skulle komma från... med flyg till Arlanda. Nu skjuter man ju ner fredliga flygplan, eller... har inte du hört talas om...?
Jag vet, jag vet! Ingenting kan jag ändra med min oro, alltså är jag orolig ändå, alltså är jag paranoidalt sjuk i huvudet helt enkelt. Och du klan inte trösta!
Men nu är det frid och fröjd igen. Nu när mina har anlänt hem till Oskarsborg. Du hade alldeles rätt... - de var helt onödigt att oroa sig.
Men så tack vare min oro så har jag dragit ut kontakterna... innan ovädret kom i går. Och det var tur att jag var paranoid för nu är apparaterna inte utslagna som de brukar vara efter ett åskväder. För det smällde till ordentligt sa Andree även i kontakterna här i huset, medan jag sov och inte hörde någonting. För jag brukar vilja vila/sova så där 4-5 på eftermiddagarna när Andree brukade komma hem.
Men så är jag också uppe vanligen vid fyra tiden på morgonen som i dag till exempel. Jag var ute med soluppgången - även idag - och vaktade salladen så att inte rådjuren skulle kalasa på den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar