Utanförskap kan vara, utan att behöva vara helt korrekt
1. en känsla, som kommer inifrån
2. en verkligt utsatt situation utifrån, pga fördomar, rädsla för främlingar, för något som är annorlunda, möta motvilja och hat, rasism etc.
Att känna sig utanför, det anses - inte så konstigt heller - vara vanlig bland invandrare dvs då man har flyttat/fick fly för sitt liv etc, till ett annat land med annorlunda miljö. Och det är inte någonting konstigt med den känslan i så fall, tycker jag.
Begreppet används visserligen mest med tanke på invandrare, men även svenskarna själva kan känna sig utanför - fast de behöver inte känna av detta sorts av utanförskap som drabbar en främling. De är ju ändå hemma.
Men kanske många ändå upplever den, trots att de lever i sitt eget land/grupp etc.
Känslan är dock snarlikt detsamma, det är bara graden och kvaliten av utanförskap är det som skiljer. Om ett svensk barn mobbas, om hustrun misshandlas, vid otrevligt bemötande etc kan inge känslan av utanförskap. De kan dock ändå känna sig hemma(som interna grejjer) på något sätt. Men en invandrare är dessutom på en främmande mark.
Sedan finns det andra typer av utanförskap, av typen som kommer utifrån och drabbar en på speciellt sätt - på grund av att man betraktar dig som främling etc. Det är då, förutom känslan... har man även blivit ställd utanför exv arbetslivet. Denna typ av utanförskap i Sverige påstås nu delvis bero på/kallas för rasism, som just nu diskuteras bla på Almedalen. Utanförskap av denna extrema typ som drabbar nu speciellt invandrare, sattes nu i fokus under diskussionerna..., och problemet har nu hamnat på den politiska arenan.
Det var inte alls så på min tid när jag kom till Sverige som politisk flykting 1956. Begreppet utanförskap har jag överhuvudtaget inte hört talas om på den tiden. Och jag har själv aldrig funderat på min utanförskap på den tiden heller. Men visst kände jag mig ofta utanför i viss mån. Men vad göra - jag var ju i ett annat land, och vad är då att förvänta? Det var då överhuvudtaget inte en politisk fråga denna något som någon brydde sig om.
Vi kom till Sverige som politiska flyktingar 1956, på det villkoret att vi fick studera vidare på Skogshögskolan. Men villkoren var detsamma som för de svenska studenterna utan favorisering. Det första jag fick då göra - efter en tid - att som 20-åring, försöka att lära mig hugga timmer med timmersvans m m. Och samtidigt bo ensam i en koja med vedeldning och på vintern. - Jag vet inte hur jag klarade av det men det gick dåligt - jag tjänade inte mer än 20 kronor om dagen.
Vårt skolgång fick inte - tillhörde villkoren - tränga ut svenska pojkar från skolan, så vi måste få praktik i skogsarbete för att få komma in som extra som det hette på den tiden.
Att lova göra det - dvs motsvara förväntingarna - var enkelt i Wien, men det blev betydligt svårare när vi skulle sätta igång kort efter... och utan undervisning i svenska. Alla våra utgifter - under skoltiden - fick också gå på lån som vi fick betala tillbaka sedan till sista öret med ränta. - Sverige höll sitt löfte och vi klarade det!
Och vi har inte heller mött någon avundsjuka eller motvilja av något slag från våra lärare skolkamrater etc men givetvis blev det svårare med jobbet.
Jag vet inte, hur det är nuförtiden egentligen, men då var det en möjlighet, som gavs oss, som vi vi blev glada för. Vägen stod öppen att förverkliga vårt mål - trots utanförskap, eftersom det fanns med alltid i verkligheten, men inte tänkte man på det! Det fanns inte tid att tycka synd om sig själv!
Vi visste också att det skulle bli svårt att få arbete och vi fick ta det som blev över. Men ingen av oss klagade för dom svårigheterna - det var ju bara så som det var i det nya landet som gav oss chansen. Eventuella svårigheter fick man räkna med att kämpa med som invandrare till landet.
Och arbetet i Norrland blev sedan också en sorts utanförskap, speciellt de långa vintrarna och så mörkret. Det var nog mörkret som jag har lidit mest utav.
Jag sa upp mig efter en tid och familjen flyttade söderut med nya problem av typen utanförskap.
Men så kan jag inte förändra samhället, människorna, miljön - de utmaningar som... måste lära man sig att forma. Ingen svensk är ju ansvarig för att jag satte mig i denna situation - det var ju mitt val att komma till Sverige - som jag befinner mig i.
Är jag nu planterad i svensk jord så har Sverige blivit mitt hem. Skulle jag börja klaga på Sverige nu, så skulle mina kompisar kunna säga: men varför åker du inte hem då? - Och den frågan vore också berättigad.
Men så har jag trots allt blivit vinnare i Sverige, genom att ha vunnit högsta priset i form av min svenska hustru, som jag fick leva ihop med i 42 härliga år. - Så tack Sverige!
1. en känsla, som kommer inifrån
2. en verkligt utsatt situation utifrån, pga fördomar, rädsla för främlingar, för något som är annorlunda, möta motvilja och hat, rasism etc.
Att känna sig utanför, det anses - inte så konstigt heller - vara vanlig bland invandrare dvs då man har flyttat/fick fly för sitt liv etc, till ett annat land med annorlunda miljö. Och det är inte någonting konstigt med den känslan i så fall, tycker jag.
Begreppet används visserligen mest med tanke på invandrare, men även svenskarna själva kan känna sig utanför - fast de behöver inte känna av detta sorts av utanförskap som drabbar en främling. De är ju ändå hemma.
Men kanske många ändå upplever den, trots att de lever i sitt eget land/grupp etc.
Känslan är dock snarlikt detsamma, det är bara graden och kvaliten av utanförskap är det som skiljer. Om ett svensk barn mobbas, om hustrun misshandlas, vid otrevligt bemötande etc kan inge känslan av utanförskap. De kan dock ändå känna sig hemma(som interna grejjer) på något sätt. Men en invandrare är dessutom på en främmande mark.
Sedan finns det andra typer av utanförskap, av typen som kommer utifrån och drabbar en på speciellt sätt - på grund av att man betraktar dig som främling etc. Det är då, förutom känslan... har man även blivit ställd utanför exv arbetslivet. Denna typ av utanförskap i Sverige påstås nu delvis bero på/kallas för rasism, som just nu diskuteras bla på Almedalen. Utanförskap av denna extrema typ som drabbar nu speciellt invandrare, sattes nu i fokus under diskussionerna..., och problemet har nu hamnat på den politiska arenan.
Det var inte alls så på min tid när jag kom till Sverige som politisk flykting 1956. Begreppet utanförskap har jag överhuvudtaget inte hört talas om på den tiden. Och jag har själv aldrig funderat på min utanförskap på den tiden heller. Men visst kände jag mig ofta utanför i viss mån. Men vad göra - jag var ju i ett annat land, och vad är då att förvänta? Det var då överhuvudtaget inte en politisk fråga denna något som någon brydde sig om.
Vi kom till Sverige som politiska flyktingar 1956, på det villkoret att vi fick studera vidare på Skogshögskolan. Men villkoren var detsamma som för de svenska studenterna utan favorisering. Det första jag fick då göra - efter en tid - att som 20-åring, försöka att lära mig hugga timmer med timmersvans m m. Och samtidigt bo ensam i en koja med vedeldning och på vintern. - Jag vet inte hur jag klarade av det men det gick dåligt - jag tjänade inte mer än 20 kronor om dagen.
Vårt skolgång fick inte - tillhörde villkoren - tränga ut svenska pojkar från skolan, så vi måste få praktik i skogsarbete för att få komma in som extra som det hette på den tiden.
Att lova göra det - dvs motsvara förväntingarna - var enkelt i Wien, men det blev betydligt svårare när vi skulle sätta igång kort efter... och utan undervisning i svenska. Alla våra utgifter - under skoltiden - fick också gå på lån som vi fick betala tillbaka sedan till sista öret med ränta. - Sverige höll sitt löfte och vi klarade det!
Och vi har inte heller mött någon avundsjuka eller motvilja av något slag från våra lärare skolkamrater etc men givetvis blev det svårare med jobbet.
Jag vet inte, hur det är nuförtiden egentligen, men då var det en möjlighet, som gavs oss, som vi vi blev glada för. Vägen stod öppen att förverkliga vårt mål - trots utanförskap, eftersom det fanns med alltid i verkligheten, men inte tänkte man på det! Det fanns inte tid att tycka synd om sig själv!
Vi visste också att det skulle bli svårt att få arbete och vi fick ta det som blev över. Men ingen av oss klagade för dom svårigheterna - det var ju bara så som det var i det nya landet som gav oss chansen. Eventuella svårigheter fick man räkna med att kämpa med som invandrare till landet.
Och arbetet i Norrland blev sedan också en sorts utanförskap, speciellt de långa vintrarna och så mörkret. Det var nog mörkret som jag har lidit mest utav.
Jag sa upp mig efter en tid och familjen flyttade söderut med nya problem av typen utanförskap.
Men så kan jag inte förändra samhället, människorna, miljön - de utmaningar som... måste lära man sig att forma. Ingen svensk är ju ansvarig för att jag satte mig i denna situation - det var ju mitt val att komma till Sverige - som jag befinner mig i.
Är jag nu planterad i svensk jord så har Sverige blivit mitt hem. Skulle jag börja klaga på Sverige nu, så skulle mina kompisar kunna säga: men varför åker du inte hem då? - Och den frågan vore också berättigad.
Men så har jag trots allt blivit vinnare i Sverige, genom att ha vunnit högsta priset i form av min svenska hustru, som jag fick leva ihop med i 42 härliga år. - Så tack Sverige!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar