Vad kan det vara? Jo, jag glömde min anteckningsbok på flygplatsen i Budapest.
Och nu är det natt och det är på nätterna jag skriver och så började jag leta efter anteckningsboken. En smula besvikelse - för anteckningsboken tycks vara borta.
Jag räknade nämligen med att det blir en lång natt. Väskorna lämnade jag in på förvaringen men blocket skulle följa med mig under den långa övernattningen som jag egentligen fasade för. Men att få tid till att skriva skulle underlätta... Men farhågorna verkade ha ändå blivit överdrivna.
Jag började anteckna också - minns jag efter ett samtal jag hade med en dam från Holland som roade mig mycket när hon höll på med sin manikyr i väntan på sin son från USA. Eller också efter samtalet med en annan dam - som blev min samtalspartner - den räddande ängeln för hela natten, praktiskt taget - en iransk svenska. Det var så intressant, att vi bubblade på nästan hela tiden. Iran är ju ett sorts teokratisk samhälle och det var intressant att få veta om hur landet fungerade och religionens roll. Händelser ur livet om hur kvinnor har det och rättsskipningen i avskräckande syfte. Jag har ju också sett filmen: "Icke utan min dotter" hette den visst och undrade just om den gav en realistisk bild av förhållandena. - Iran kan bli nästa oroligt ställe i världen.
Hon skulle också till Sverige med samma plan (6.05) som jag, och vi kunde också vakta över våra pinaler medan den andre besökte toaletten. Jag var mycket tacksam för "fyndet" för jag måste gå dit ofta pga min sjukdom.
Efter stängningsdags av baren försökte vi sova en smula också, på de bästa bänkarna men så blev vi ut körda därifrån för lokalen skulle städas.
Mest sörjer jag nu för anteckningsboken för mina anteckningars skull som jag funderade skiva om nu på natten.
Men nu får jag trösta mig med att livet är viktigast ändå. för jag är riktigt glad för att vara hemma igen - fast utan min anteckningsblock.
Och nu är det natt och det är på nätterna jag skriver och så började jag leta efter anteckningsboken. En smula besvikelse - för anteckningsboken tycks vara borta.
Jag räknade nämligen med att det blir en lång natt. Väskorna lämnade jag in på förvaringen men blocket skulle följa med mig under den långa övernattningen som jag egentligen fasade för. Men att få tid till att skriva skulle underlätta... Men farhågorna verkade ha ändå blivit överdrivna.
Jag började anteckna också - minns jag efter ett samtal jag hade med en dam från Holland som roade mig mycket när hon höll på med sin manikyr i väntan på sin son från USA. Eller också efter samtalet med en annan dam - som blev min samtalspartner - den räddande ängeln för hela natten, praktiskt taget - en iransk svenska. Det var så intressant, att vi bubblade på nästan hela tiden. Iran är ju ett sorts teokratisk samhälle och det var intressant att få veta om hur landet fungerade och religionens roll. Händelser ur livet om hur kvinnor har det och rättsskipningen i avskräckande syfte. Jag har ju också sett filmen: "Icke utan min dotter" hette den visst och undrade just om den gav en realistisk bild av förhållandena. - Iran kan bli nästa oroligt ställe i världen.
Hon skulle också till Sverige med samma plan (6.05) som jag, och vi kunde också vakta över våra pinaler medan den andre besökte toaletten. Jag var mycket tacksam för "fyndet" för jag måste gå dit ofta pga min sjukdom.
Efter stängningsdags av baren försökte vi sova en smula också, på de bästa bänkarna men så blev vi ut körda därifrån för lokalen skulle städas.
Mest sörjer jag nu för anteckningsboken för mina anteckningars skull som jag funderade skiva om nu på natten.
Men nu får jag trösta mig med att livet är viktigast ändå. för jag är riktigt glad för att vara hemma igen - fast utan min anteckningsblock.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar