Titt och ofta får man höra liknande uppmaningar - visdomens ord - som denna lärare har gjort för sin kolleger. Liknande uppmaningars karaktär oftast är; att de är lätta att uttala men mycket svåra att genomföra. Men ändå, man måste på något sätt ändå försöka med detta, och överallt, där det handlar om att utveckla människor: såsom i skolan, arbetslivet, församlingen, föreningen, i hemmet, etc.
Redan som barn fick jag vara med - manglats i denna process -, genom att tvingas att arbeta, även redan under mina tidiga barndomsår. Men då under skydd av föräldrarna så att jag inte "kördes över" etc. Uppgiften för föräldrarna var förenklat genom att det gällde att sätta mig i arbete. Att sysselsätta mig har inte, eller mycket sällan kommit på tal.
Att ta ledarskapet över sitt eget liv har behovet då ännu inte infunnit sig i full skala. Men så fort jag slutade skolan och började arbeta - jag fick arbete samma år jag slutade skolan - blev principen på nära skinnet riktigt aktuell. Men behovet av att utveckla mig blev aldrig riktigt klart - tycker jag - ännu i dag. Jag har också brustit i ledarskap.
Man blir aldrig kvitt dom heller som vill undervisa en och så möter man samtidigt även de destruktiva krafterna, som är svåra att hantera och som försöker köra över en i livet. Men jag har klarat mig ganska bra tack vare min någorlunda moraliska hållning och en massa god vilja som mötte mig i livet som mentorer - medvetna eller omedvetna sådana.
Men man kan inte heller leva utan ledarskap, även om man är vuxen, åtminstone känner jag det så. Frågan gäller då snarare valet av ledarskap/mentorer, som man kan respektera och kan lita på.
"Om du är inkonsekvent eller inte har mod att ta ledarskapet då blir du överkörd "- oavsett om du är chef eller lärare säger en lärare som var chef på ett företag tidigare. Och inte att förglömma de "grundläggande normerna" för mänsklig samvaro... för "ordningsproblemen är stora." Och ordning måste finnas/skapas - det är bara så.
Och principen att "Ta ledarskapet annars blir du överkörd" gäller även inom familjen.
Jag tänker närmast på föräldrar som har tappat kontrollen över sina barn och därmed också över sitt eget liv. Det "goda exemplets makt" sägs gälla även här, jag fattar bara inte hur kan man få det att fungera?
Den missriktade viljan - kommer oftast att manifestera det goda exemplet, som de försöker följa. Dvs då att göra sina barn alltid till viljes kan gå för långt, med resultatet av att föräldrarna kan bli faktiskt ofta överkörda. - Till att utöva själva ledarskapet får inte tid till!
Det handlar ju i grunden även för föräldrarna "att utveckla människor". Att göra dom alltid till viljes utvecklar dom inte. Det är dessutom fåfängt att upprepa detta, då de ju vet med sig detta själva. - Och problemet blir oftast att tid till riktigt ledarskap infinner sig då inte. Det finns inte tid över till riktigt ledarskap.
Det finns inte tillräckligt kompetenta föräldrar och lärare - barnen behöver mer ledarskap och inte bara kompisar.
- Oj, vad jag dras med dåligt samvete för att inte har varit en bra förälder/ledare för mina barn.
"Barnen skall läras att vara aktiva
och inte bara matas smed aktivitet!"
Redan som barn fick jag vara med - manglats i denna process -, genom att tvingas att arbeta, även redan under mina tidiga barndomsår. Men då under skydd av föräldrarna så att jag inte "kördes över" etc. Uppgiften för föräldrarna var förenklat genom att det gällde att sätta mig i arbete. Att sysselsätta mig har inte, eller mycket sällan kommit på tal.
Att ta ledarskapet över sitt eget liv har behovet då ännu inte infunnit sig i full skala. Men så fort jag slutade skolan och började arbeta - jag fick arbete samma år jag slutade skolan - blev principen på nära skinnet riktigt aktuell. Men behovet av att utveckla mig blev aldrig riktigt klart - tycker jag - ännu i dag. Jag har också brustit i ledarskap.
Man blir aldrig kvitt dom heller som vill undervisa en och så möter man samtidigt även de destruktiva krafterna, som är svåra att hantera och som försöker köra över en i livet. Men jag har klarat mig ganska bra tack vare min någorlunda moraliska hållning och en massa god vilja som mötte mig i livet som mentorer - medvetna eller omedvetna sådana.
Men man kan inte heller leva utan ledarskap, även om man är vuxen, åtminstone känner jag det så. Frågan gäller då snarare valet av ledarskap/mentorer, som man kan respektera och kan lita på.
"Om du är inkonsekvent eller inte har mod att ta ledarskapet då blir du överkörd "- oavsett om du är chef eller lärare säger en lärare som var chef på ett företag tidigare. Och inte att förglömma de "grundläggande normerna" för mänsklig samvaro... för "ordningsproblemen är stora." Och ordning måste finnas/skapas - det är bara så.
Och principen att "Ta ledarskapet annars blir du överkörd" gäller även inom familjen.
Jag tänker närmast på föräldrar som har tappat kontrollen över sina barn och därmed också över sitt eget liv. Det "goda exemplets makt" sägs gälla även här, jag fattar bara inte hur kan man få det att fungera?
Den missriktade viljan - kommer oftast att manifestera det goda exemplet, som de försöker följa. Dvs då att göra sina barn alltid till viljes kan gå för långt, med resultatet av att föräldrarna kan bli faktiskt ofta överkörda. - Till att utöva själva ledarskapet får inte tid till!
Det handlar ju i grunden även för föräldrarna "att utveckla människor". Att göra dom alltid till viljes utvecklar dom inte. Det är dessutom fåfängt att upprepa detta, då de ju vet med sig detta själva. - Och problemet blir oftast att tid till riktigt ledarskap infinner sig då inte. Det finns inte tid över till riktigt ledarskap.
Det finns inte tillräckligt kompetenta föräldrar och lärare - barnen behöver mer ledarskap och inte bara kompisar.
- Oj, vad jag dras med dåligt samvete för att inte har varit en bra förälder/ledare för mina barn.
"Barnen skall läras att vara aktiva
och inte bara matas smed aktivitet!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar