"Barnen skall läras att bliva aktiva
och inte bara matas med aktivitet"
Situationen är känd. Barn älskar egentligen att vara aktiva men helst med något de själva vill. Problemet med att få dom kunna vara aktiva själva med något vettigt är ett försummat ledarskapsproblem.
Jag har här formulerat det här lite på ett utmanade sätt och kallat det för "avvänjning" från... för det handlar delvis om det också. - Varför har de så tråkigt när man inte matar dom med aktivitet?
Barn älskar att få, först modersmjölken och sedan att mamman sysselsätter sig med dem. Men det är inte meningen att även barn i 15 års åldern skall till fullo behövas sysselsättas för de "har så tråkigt" och man behöver tycka synd om dom för det. Och så långt upp i åren så att föräldrarna inte ens då får chansen att utöva sitt föräldrarskap/ledarskap eftersom de inte tillåts få tid just till det. - Barnen för då över föräldrarollen till någon sorts kompisroll för sitt eget sysselsättningsbehovs skull.
Jag har funderat över detta ämne eftersom jag aldrig matats med aktiviteter som dagens barn får vara med om i dag - så långt jag kan minnas tillbaka i mitt liv. Jag måste först avvänjas från bröstmjölken för jag älskade den sa min mor. Och hur det gick sedan med avvänjningen i övrigt inträdde processen med tillvänjning i stället. Tillvänjningen av maten och livet i övrigt mer och mer på de vuxnas villkor och det gällde inte längre att bara vara och vänta... utan att vara med. De vuxna måste dessutom arbeta och jag fick klara mig själv för det mesta, mig hade dom inte någon skärskild kreativ tid över för. Kanske också jag var sysselsättningssjuk men det minns jag inte och i så fall gick det över ganska snart, för det lönade sig i alla fall inte att gnälla.
Jag minns fortfarande att jag la mig på magen en gång i min ensamhet - en gång i vingården - och fick se myror där, utkämpa en strid med varandra, som jag sedan studerade med förundran ända till kvällen. - Nu när jag försökte peka på möjligheten att studera fåglarnas liv för barnbarna - när "vad skall vid göra" kom på tal - blev de inte intresserade alls.
Men viss blev också jag "matad" med aktivitet så fort mina föräldrar tyckte att jag orkade med något nyttigt dvs att göra någon nytta på torpet, hämta vatten, ved m m. Det är jag som skulle hjälpa till mina föräldrar och inte tvärtom. som nu är, dvs då föräldrarnas måste sysselsätta barnen och offra tid och intresse för dom och förlorar därför möjligheten till tid och krafter med ledarskapsuppgifterna. - Det är barnen som styr dom.
Det är helt andra tider nu. Det är alltid barnen som först vill något för de kan inte sysselsätta sig själva och föräldrarna tvingas att ställa upp för dom, som då ofta tar beslag på deras tid, krafter och tillgångar.- När ¨bör de "avvänjas" åtminstone?!
och inte bara matas med aktivitet"
Situationen är känd. Barn älskar egentligen att vara aktiva men helst med något de själva vill. Problemet med att få dom kunna vara aktiva själva med något vettigt är ett försummat ledarskapsproblem.
Jag har här formulerat det här lite på ett utmanade sätt och kallat det för "avvänjning" från... för det handlar delvis om det också. - Varför har de så tråkigt när man inte matar dom med aktivitet?
Barn älskar att få, först modersmjölken och sedan att mamman sysselsätter sig med dem. Men det är inte meningen att även barn i 15 års åldern skall till fullo behövas sysselsättas för de "har så tråkigt" och man behöver tycka synd om dom för det. Och så långt upp i åren så att föräldrarna inte ens då får chansen att utöva sitt föräldrarskap/ledarskap eftersom de inte tillåts få tid just till det. - Barnen för då över föräldrarollen till någon sorts kompisroll för sitt eget sysselsättningsbehovs skull.
Jag har funderat över detta ämne eftersom jag aldrig matats med aktiviteter som dagens barn får vara med om i dag - så långt jag kan minnas tillbaka i mitt liv. Jag måste först avvänjas från bröstmjölken för jag älskade den sa min mor. Och hur det gick sedan med avvänjningen i övrigt inträdde processen med tillvänjning i stället. Tillvänjningen av maten och livet i övrigt mer och mer på de vuxnas villkor och det gällde inte längre att bara vara och vänta... utan att vara med. De vuxna måste dessutom arbeta och jag fick klara mig själv för det mesta, mig hade dom inte någon skärskild kreativ tid över för. Kanske också jag var sysselsättningssjuk men det minns jag inte och i så fall gick det över ganska snart, för det lönade sig i alla fall inte att gnälla.
Jag minns fortfarande att jag la mig på magen en gång i min ensamhet - en gång i vingården - och fick se myror där, utkämpa en strid med varandra, som jag sedan studerade med förundran ända till kvällen. - Nu när jag försökte peka på möjligheten att studera fåglarnas liv för barnbarna - när "vad skall vid göra" kom på tal - blev de inte intresserade alls.
Men viss blev också jag "matad" med aktivitet så fort mina föräldrar tyckte att jag orkade med något nyttigt dvs att göra någon nytta på torpet, hämta vatten, ved m m. Det är jag som skulle hjälpa till mina föräldrar och inte tvärtom. som nu är, dvs då föräldrarnas måste sysselsätta barnen och offra tid och intresse för dom och förlorar därför möjligheten till tid och krafter med ledarskapsuppgifterna. - Det är barnen som styr dom.
Det är helt andra tider nu. Det är alltid barnen som först vill något för de kan inte sysselsätta sig själva och föräldrarna tvingas att ställa upp för dom, som då ofta tar beslag på deras tid, krafter och tillgångar.- När ¨bör de "avvänjas" åtminstone?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar