Om vi tänker på det gamla invanda sättet - som vi också ofta gör, så söker vi först efter en diagnos/orsaken till för att... - sedan menar vi oss kunna ge, lämplig medicin som terapi. Förutsättningar för dylikt handlande finns ofta hos läkarna m m, som vi ju vill, att de skall söka just efter, dvs diagnosen för att kunna hjälpa oss. Vi vill veta vad som är fel och det vill läkaren också. Läkemedlen fungerar sedan bra om läkaren hittar den rätta diagnosen.
Det är dock annorlunda att vara pedagog, lärare, maka, förälder etc. När problem uppstår så är "läkarmetoden" - att söka efter orsaken - något som vi tar oss dock ofta spontant till, är mycket svårare att tillämpa. Vi ställer oss tex gärna följande frågor:
- Vad är felet?
- Vad har jag gjort för fel, frågar sig föräldrarna, hustrun m m.?
- Vad skall vi göra nu för eleven i klassen m m som inte fungerar som den borde...? Vad är felet?
Alltför mycket energi offrar vi just på frågan om diagnosen. Det är bara det att man - i sådana här komplicerade fall - har svårt att hitta diagnosen dvs i sociala konflikter och dyl.
De nya insikterna som man har numera kommit fram till, är att man skall undvika att fungera som en grävande journalist. Man kommer ändå inte fram till den rätta diagnosen för den har blivit dold och övertäckt av konsekvenserna och deras konsekvenser m m.
I synnerhet om det är en skolklass(en grupp) som skolan har stort problem med, så kan inte sökandet enbart efter diagnosen knappasst leda oss någon vart.
-Vad är då att göra frågar sig lärarna/föräldrarna m m?
Lösningen: Det är efter individens behov man skall först fråga efter?
Och behovet får man möjligen reda på om man frågar m m. Lösningen på problemet blir då oftast mest praktiskt att börja med, och det är, att man frågar just efter behovet - som kan vara individuell - i stället för att lägga mycken tid på att söka efter diagnosen. Terapin kan då bli så mycket effektivare därefter.
- I alla fall skapas så bättre förutsättningar för djupare analys av läget - men som oftast blir obehövligt. Om behoven blir tillrättalagda då kommer de som är med i konflikten bliva oftast också nöjda
I varje fall kommer man ändå sällan överens om diagnosen.
Det är dock annorlunda att vara pedagog, lärare, maka, förälder etc. När problem uppstår så är "läkarmetoden" - att söka efter orsaken - något som vi tar oss dock ofta spontant till, är mycket svårare att tillämpa. Vi ställer oss tex gärna följande frågor:
- Vad är felet?
- Vad har jag gjort för fel, frågar sig föräldrarna, hustrun m m.?
- Vad skall vi göra nu för eleven i klassen m m som inte fungerar som den borde...? Vad är felet?
Alltför mycket energi offrar vi just på frågan om diagnosen. Det är bara det att man - i sådana här komplicerade fall - har svårt att hitta diagnosen dvs i sociala konflikter och dyl.
De nya insikterna som man har numera kommit fram till, är att man skall undvika att fungera som en grävande journalist. Man kommer ändå inte fram till den rätta diagnosen för den har blivit dold och övertäckt av konsekvenserna och deras konsekvenser m m.
I synnerhet om det är en skolklass(en grupp) som skolan har stort problem med, så kan inte sökandet enbart efter diagnosen knappasst leda oss någon vart.
-Vad är då att göra frågar sig lärarna/föräldrarna m m?
Lösningen: Det är efter individens behov man skall först fråga efter?
Och behovet får man möjligen reda på om man frågar m m. Lösningen på problemet blir då oftast mest praktiskt att börja med, och det är, att man frågar just efter behovet - som kan vara individuell - i stället för att lägga mycken tid på att söka efter diagnosen. Terapin kan då bli så mycket effektivare därefter.
- I alla fall skapas så bättre förutsättningar för djupare analys av läget - men som oftast blir obehövligt. Om behoven blir tillrättalagda då kommer de som är med i konflikten bliva oftast också nöjda
I varje fall kommer man ändå sällan överens om diagnosen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar