Jag var inte alls en pessimist när vi flyttade till landet. Allt såg lovande ut...
Den första överraskningen blev när lastbilen med våra möbler etc anlände, det visade sig nämligen att den tidigare ägaren ännu inte flyttat ut helt sina grejjer. Och inte heller tänkte göra det - visade det sig.
Det var dessutom extra pinsamt eftersom eftersom det råkade just bli svärföräldrarna.
Men det vara bara att svälja pinsamheten. Vi såg fram emot ett förenklat liv ute på landet och dessutom inte med extra ärvda prylar.
- Vad det gäller prylar i huset blev det precis tvärtom. Det blev riktigt svårstädat.
Det där med alla prylar blev sedan en riktig plåga. Inte nog med att jag själv är en prylsamlare, så nu fick jag knappast plats med mina. Men min fru Irma tycktes - kanske lidit tyst av... - vara bara nöjd med allt gammalt med minnen m m som de betydde för henne. Och sedan blev även mina barn förälskade i vissa av dessa. Soffan i köket t ex ville jag bort för länge sedan men den finns ännu kvar - min son vägrar.
Men i övrigt blev det precis så skönt för barnen, att få växa upp på landet i en härlig miljö - precis som vi har drömt om.
Men aldrig blir det helt så enkelt som man har tänkt sig. Vill man förenkla sitt liv så kommer ändå det ena efter det andra de oväntade... Att förenkla blir mest att förändra.
Nästan skrattretande fånigt men redan då närdes tanken att ända sättet att förenkla livet vore att flytta på nytt och ta med sig endast det nödvändigaste. Jag tror fortfarande på den tanken.
Men med den här insikten får jag dock leva med hela livet ut numera, tills jag flyttar till min definitiva flyttning, till den kalla mini ettan. - Livet är inte så fritt som många tror. Den fria viljan är bara en illusion - dags att inse det!
Det var dessutom extra pinsamt eftersom eftersom det råkade just bli svärföräldrarna.
Men det vara bara att svälja pinsamheten. Vi såg fram emot ett förenklat liv ute på landet och dessutom inte med extra ärvda prylar.
- Vad det gäller prylar i huset blev det precis tvärtom. Det blev riktigt svårstädat.
Det där med alla prylar blev sedan en riktig plåga. Inte nog med att jag själv är en prylsamlare, så nu fick jag knappast plats med mina. Men min fru Irma tycktes - kanske lidit tyst av... - vara bara nöjd med allt gammalt med minnen m m som de betydde för henne. Och sedan blev även mina barn förälskade i vissa av dessa. Soffan i köket t ex ville jag bort för länge sedan men den finns ännu kvar - min son vägrar.
Men i övrigt blev det precis så skönt för barnen, att få växa upp på landet i en härlig miljö - precis som vi har drömt om.
Men aldrig blir det helt så enkelt som man har tänkt sig. Vill man förenkla sitt liv så kommer ändå det ena efter det andra de oväntade... Att förenkla blir mest att förändra.
Nästan skrattretande fånigt men redan då närdes tanken att ända sättet att förenkla livet vore att flytta på nytt och ta med sig endast det nödvändigaste. Jag tror fortfarande på den tanken.
Men med den här insikten får jag dock leva med hela livet ut numera, tills jag flyttar till min definitiva flyttning, till den kalla mini ettan. - Livet är inte så fritt som många tror. Den fria viljan är bara en illusion - dags att inse det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar