Det finns förstås olika metoder även medicinska. Men i detta fall har jag stannat upp för "Hillevis metoder".
- Hur blev det bra till slut, dvs med Hillevis metod?
Men något om bakgrunden först.
- Men hur blev det som det blev? Är det verkligen av intresse?
Hur började det? Det var kanske inte ens Hillevi är medveten om. Visst så kom hon ihåg hur det, dvs hur det kunde ha varit redan i ungdomen. Det finns gått om minnesbilder. Det där att vara rädd för spindlar, det var bara oskyldigt roligt tyckte de andra barnen. Inget att bry sig om. Men inte så för Hillevi, rädslan och lidande var verklig för henne och lagrades på med nya och åter nya erfarenheter. Så till slut har hon nog glömt hur det började och bara fortsatte att lida av sitt handikapp.
Det enda man kan kanske veta i sådana här fall, att det finns en hel kedja av orsaker(?) - om man så vill beskriva det - som kan ha förstärkt ångesten och som gjort henne till en räddhågad individ.
Inte ens psykologer kan i så fall fiska fram den egentliga orsaken i många sådana här fall. Men det behövs kanske inte heller. Man behöver därför inte stå handfallen inför läget, eller?
- Det blev som det blev är däremot uppenbart - det kan inte förändras. Eller kan det? Ja, man måste nog börja någonstans i så fall. Vad är att göra? Mediciner m m kanske!
Men möjligen också något annat. Dvs att sluta låta rädslan styra ens liv helt enkelt. Lätt att säga men hur förverkliga det? Kan man verkligen klara något sådant? - Hon försökte och lyckades till slut!
Ja, men då måste hon börja någonstans. Hon började med spindlarna.
"Långsamt närmade mig de allra minsta, pyttesmå röda. Jag kunde sitta och titta på dem en hel dag. Till slut vågade jag röra vid dem osv. Du kan ana fortsättningen.
Det gäller att använda sig av små homeopatiska doser av ångest (panisk rädsla) för att sedan öka dosen tills den besegras. (Principens tillämpas nämligen redan inom homeopatin fast med hjälp av homeopatiska mediciner).
"Så där höll jag på dag ut och dag in." Och hon fortsatte att behandla sin ångest på detta sätt själv. Och likadant sedan med de andra rädslorna i tur och ordning.
Och efter 37 år av fegande kan du nog inte känna igen henne. Hon är riktigt modig påstår hennes man och tror på samma sätt, hon om sig själv.
- Hur blev det bra till slut, dvs med Hillevis metod?
Men något om bakgrunden först.
- Men hur blev det som det blev? Är det verkligen av intresse?
Hur började det? Det var kanske inte ens Hillevi är medveten om. Visst så kom hon ihåg hur det, dvs hur det kunde ha varit redan i ungdomen. Det finns gått om minnesbilder. Det där att vara rädd för spindlar, det var bara oskyldigt roligt tyckte de andra barnen. Inget att bry sig om. Men inte så för Hillevi, rädslan och lidande var verklig för henne och lagrades på med nya och åter nya erfarenheter. Så till slut har hon nog glömt hur det började och bara fortsatte att lida av sitt handikapp.
Det enda man kan kanske veta i sådana här fall, att det finns en hel kedja av orsaker(?) - om man så vill beskriva det - som kan ha förstärkt ångesten och som gjort henne till en räddhågad individ.
Inte ens psykologer kan i så fall fiska fram den egentliga orsaken i många sådana här fall. Men det behövs kanske inte heller. Man behöver därför inte stå handfallen inför läget, eller?
- Det blev som det blev är däremot uppenbart - det kan inte förändras. Eller kan det? Ja, man måste nog börja någonstans i så fall. Vad är att göra? Mediciner m m kanske!
Men möjligen också något annat. Dvs att sluta låta rädslan styra ens liv helt enkelt. Lätt att säga men hur förverkliga det? Kan man verkligen klara något sådant? - Hon försökte och lyckades till slut!
Ja, men då måste hon börja någonstans. Hon började med spindlarna.
"Långsamt närmade mig de allra minsta, pyttesmå röda. Jag kunde sitta och titta på dem en hel dag. Till slut vågade jag röra vid dem osv. Du kan ana fortsättningen.
Det gäller att använda sig av små homeopatiska doser av ångest (panisk rädsla) för att sedan öka dosen tills den besegras. (Principens tillämpas nämligen redan inom homeopatin fast med hjälp av homeopatiska mediciner).
"Så där höll jag på dag ut och dag in." Och hon fortsatte att behandla sin ångest på detta sätt själv. Och likadant sedan med de andra rädslorna i tur och ordning.
Och efter 37 år av fegande kan du nog inte känna igen henne. Hon är riktigt modig påstår hennes man och tror på samma sätt, hon om sig själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar