"... sanningen skall göra eder fria."

Man kan fråga sig

 

- Varför tillåter Gud det onda? eller Varför har Gud gett människan friheten att göra det onda?
- Varför tror du att han gör det?
- Med tanka på alla krig och lidande... det är väl uppenbart!?
- Att det råder onda  förhållanden och har pågått länge, det är uppenbart. Men skulle en kärleksfull Gud tillåta sånt att ske? - Knappast!
- Ja, men han gör ju ingenting åt det. Hur kan han acceptera detta?!
Men  jag kan inte tro att han accepterar detta, en sådan slutsats kan man inte dra av vad som står i:
1 Mos 2:15-16.
1 Mos 3:1-3,11. Skall vi kolla upp det?
Nå, hur låter det? Är det inte tydligt nog att Gud har varnat människan för konsekvenserna och till och med risken för döden, ja, tom befallt dom att inte äta av kunskapens träd. Det är ju inte att acceptera....
Han upplyste dom tydligt - och de var också medvetna om det - att han inte var beredd att överse en olydnad här. Det var en medveten handling.
- Men Gud måste ändå har accepterat detta senare eftersom eftersom förhållandena har förblivit likadana sedan dess, eller?
- Domen dvs döden gäller än och är i verksamhet. Domen gällde varje människa individuellt. Eftersom flera släkten fick förflytta efter varandra blev det en lång tid.
Men vi kan återkomma till detta.
- Men ingenting har hänt under en så långt tid, man börjar nästan tvivla på hans existens... - Jo, det här hänt en hel del, men mer om detta senare. Ingenting tyder emellertid på att han skulle ha accepterat det onda människorna gjorde och gör sedan dess heller - vad han däremot visade och visar är fördragsamhet. Som föräldrarna gör med sina barn. De dömer dom inte efter varje fel de gör!

Och här kommer några stöd för tanken:
"... eftersom han förlät de synder som förekommit i det förgångna medan han utövade fördragsamhet..." - Rom 3:25.
- Se även: Apg 17:30, 2Kor 5:19, Kol 1:20 m fl.

En annan översättning använder här ordet "skonsamhet" i stället för fördragsamhet. Det handlar alltså inte om att tillåta!
- Men det blir ju inte rättvist heller så här!
- Jag trodde just att du skulle säga så. Den som syndar han skall dö, var domen, och eftersom alla har syndat har och därför alla dött. Lika för alla. Ingen har kunnat klara sig.
- Men det är ju inte rättvist fortfarande!
- Ja, du har rätt på sätt och vis. Det blev inte rättvist fortfarande och det var därför teologerna hittat på det där med brinnande helvetet. För att människorna skulle plågas där proportionellt för sina synder. I ett liv efter döden alltså.

Men då skulle det inte behövas någon fördragsamhet heller. Alla finge ju sin straff exakt vad man har förtjänat. Människan vill att Gud skall eller tillämpar milimeter-rättvisa.
Men Gud har i stället visat tålamod med oss och har inte låtit straffet drabba oss direkt efter i ett senare liv proportionellt för våra synder. Men mycket av lidandet beror på våra egna misstag. Slår jag mig på fingret då kan jag inte hänvisa till något som Gud har tillåtit.
- Ja, men Gud är ändå inte riktigt rättvis, tycker jag!
- Tur för oss, skulle jag vilja säga! För vi drabbas inte alltid efter våra "förtjänster." Vi syndar medvetet också och orsakar andra sorger och bedrövelse. Men vi är benådade, vilket säger vi inte nej till.
Han är rentav kärleksfull! Detta att vi ändå får leva vårt liv, under hans omsorg och omtanke  är en oförtjänt kärlek, som han visar gentemot oss. Gud är kärlek och vi får vara glada också för vad han tänker göra för oss även i framtiden. - Jak 1:17-18.
Så vi har egentligen ingenting att förebrå honom för.
- Ja, men hur blir det med mig?
- För du är rädd, menar du?! Sök sanningen och sanningen skall göra dig fri. Så du slipper bli rädd.
Men mer om detta senare.