Jag är gammal men ändå har jag - tycker jag - blivit klokare(?) på senare tiden. På vägen, att kämpa mot sina krämpor ger nya insikter ännu i dag, som jag kanske rentav vetat - känt till i stort sett - förut, men som kunskap först nu blev till insikter. Och ju längre jag lever så finns det tydligen nytt att lära/uppleva. Mycket av det, jag borde ha känt till/eller rentav vetat förut, först nu har blivit AHA! upplevelser. - Och det är något helt annat än att kunna någonting utantill.
Jag trodde inte så förr. Jag trode att jag visste tillräckligt. Och om lever jag även i fortsättningen så som jag/vi gör - tänkte jag - så blir det nog bra. Men det blev inte bra - eftersom konsekvenserna verkar visat sig först nu -, alltså har jag missat/förfelat/sprungit förbi någonting.
Men vad är det som är nytt med ålderdomen. En hel del faktiskt. Man har ju fått mer tid för sig, och det behövs faktiskt.. Och tid behövs för att det kommer krämpor, sjukdomar, svagheter m m. Ibland tänker man, att det är ju ingenting annat att förvänta. Allt detta föjer med paketet, så..., och så lutar man snart åt att bli en fatalist - som många blir också - till slut. - Men att kämpa, att inte att ge upp är vettigt, fast man är gammal.
Och som en forskarskäl tänker jag alltid på orsak och verkan. Varför har jag, och hur skall jag sätta diagnos på mina krämpor? Svårigherna ligger delvis i att man kan inte räkna ut det själv. Man måste ha en doktor till hands och därför blir det fler och fler besök hos doktorn. Och doktorn ger mediciner och det är bra, men inte ens doktorn vet varför jag fick min sockersjuka t ex. Jag måste givetvis ha levat på ett felaktigt sätt på något vis. Går det att rätta till/är det inte för sent är frågan?
Det sista jag har lärt mig nu är att min sockersjuka är självförvållat! Som man bäddar får man ligga!
Jag trodde inte så förr. Jag trode att jag visste tillräckligt. Och om lever jag även i fortsättningen så som jag/vi gör - tänkte jag - så blir det nog bra. Men det blev inte bra - eftersom konsekvenserna verkar visat sig först nu -, alltså har jag missat/förfelat/sprungit förbi någonting.
Men vad är det som är nytt med ålderdomen. En hel del faktiskt. Man har ju fått mer tid för sig, och det behövs faktiskt.. Och tid behövs för att det kommer krämpor, sjukdomar, svagheter m m. Ibland tänker man, att det är ju ingenting annat att förvänta. Allt detta föjer med paketet, så..., och så lutar man snart åt att bli en fatalist - som många blir också - till slut. - Men att kämpa, att inte att ge upp är vettigt, fast man är gammal.
Och som en forskarskäl tänker jag alltid på orsak och verkan. Varför har jag, och hur skall jag sätta diagnos på mina krämpor? Svårigherna ligger delvis i att man kan inte räkna ut det själv. Man måste ha en doktor till hands och därför blir det fler och fler besök hos doktorn. Och doktorn ger mediciner och det är bra, men inte ens doktorn vet varför jag fick min sockersjuka t ex. Jag måste givetvis ha levat på ett felaktigt sätt på något vis. Går det att rätta till/är det inte för sent är frågan?
Det sista jag har lärt mig nu är att min sockersjuka är självförvållat! Som man bäddar får man ligga!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar