Jag läser här om Lulu som bestämde sig och hoppade av karusellen för att börja ett annat liv.
Hon satte helt enkel foten i marken, tvärbromsade och bytte inte bara fil utan även färdriktning. Det hände mycket innan också men det får räcka med denna korta sammanfattning.
Jag kände igen mig när jag läste om henne, fast det gick inte så drastiskt till alla gånger för mig. Utom den gången jag måste lämna landet och kom till Sverige som politisk flykting. Sedan dess gick förändringarna mera successivt till, men de blev ändå stora.-Kanske var jag för feg eller mer för försiktig än Lulu.
Somliga kan det där med snabba vändningar - kan beundra det ibland. Men för mig gick det som sagt sakta och på ett mer genomtänkt sätt, jag är mera av den typen som tänker först och .... Jag menar, att jag är inte av den revolutionära typen med mitt liv utan den som tänker(?) igenom allting i förväg.
Att jag ändå har lyckats med förändringarna, förstår jag av att, när jag träffar mina gamla kompisar för då ser jag skillnaderna bättre. De verkar ha stannat upp i sin utveckling på något sätt. Det är precis samme Pelle som jag lärde känna för då säg, för lera 10-tals år sedan.
Jag kan dock också konstatera likt Lulu, att jag var inte jag förr dvs jag känner mig betydligt bättre i mitt skinn nu än jag gjorde tidigare i mitt liv. Jag mår helt enkelt bättre. Vägen hit gick genom ökad självkännedom som bl a min fru Irma och mina barn hjälpte mig till - de var bra på det - men framför allt min tro. - Men så är jag fortfarande inte nöjd(men inte missnöjd heller) men jag kan känna mig bättre - tror jag - men livet är kort!
Många är rädda för att förändras för "då är jag inte jag längre" tänker dom. Man är rädd för att förlora sin identitet på något sätt och jag tänkte ju faktiskt likadant själv. Problemet var bara att jag måste inse att skaparen visste bättre, om vad som är mitt riktiga jag och låta mig formas. - Man formas ju ändå fast då kanske av andra.
Många söker sitt riktiga jag men söker det på fel ställe och då kan de aldrig bli riktigt tillfredsställda. Jaget är inte en sten, och det finn sju där, fast lite deformerat och behöver därför rehabiliteras.
Om man sedan hittat sitt jag, så att säga - blivit rehabiliterat - ja, då får man lugn/frid i själen. Denna känsla skvallrar om att man har hittat det som man har sökt efter länge - dvs är på rätt väg.
Hon satte helt enkel foten i marken, tvärbromsade och bytte inte bara fil utan även färdriktning. Det hände mycket innan också men det får räcka med denna korta sammanfattning.
Jag kände igen mig när jag läste om henne, fast det gick inte så drastiskt till alla gånger för mig. Utom den gången jag måste lämna landet och kom till Sverige som politisk flykting. Sedan dess gick förändringarna mera successivt till, men de blev ändå stora.-Kanske var jag för feg eller mer för försiktig än Lulu.
Somliga kan det där med snabba vändningar - kan beundra det ibland. Men för mig gick det som sagt sakta och på ett mer genomtänkt sätt, jag är mera av den typen som tänker först och .... Jag menar, att jag är inte av den revolutionära typen med mitt liv utan den som tänker(?) igenom allting i förväg.
Att jag ändå har lyckats med förändringarna, förstår jag av att, när jag träffar mina gamla kompisar för då ser jag skillnaderna bättre. De verkar ha stannat upp i sin utveckling på något sätt. Det är precis samme Pelle som jag lärde känna för då säg, för lera 10-tals år sedan.
Jag kan dock också konstatera likt Lulu, att jag var inte jag förr dvs jag känner mig betydligt bättre i mitt skinn nu än jag gjorde tidigare i mitt liv. Jag mår helt enkelt bättre. Vägen hit gick genom ökad självkännedom som bl a min fru Irma och mina barn hjälpte mig till - de var bra på det - men framför allt min tro. - Men så är jag fortfarande inte nöjd(men inte missnöjd heller) men jag kan känna mig bättre - tror jag - men livet är kort!
Många är rädda för att förändras för "då är jag inte jag längre" tänker dom. Man är rädd för att förlora sin identitet på något sätt och jag tänkte ju faktiskt likadant själv. Problemet var bara att jag måste inse att skaparen visste bättre, om vad som är mitt riktiga jag och låta mig formas. - Man formas ju ändå fast då kanske av andra.
Många söker sitt riktiga jag men söker det på fel ställe och då kan de aldrig bli riktigt tillfredsställda. Jaget är inte en sten, och det finn sju där, fast lite deformerat och behöver därför rehabiliteras.
Om man sedan hittat sitt jag, så att säga - blivit rehabiliterat - ja, då får man lugn/frid i själen. Denna känsla skvallrar om att man har hittat det som man har sökt efter länge - dvs är på rätt väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar