Idag lyssnade jag på radion - TV har jag ju inte här i lägenheten. Det handlade om en bokförfattare, ... boken..., och en fågelunge som gav upphov till boken.
Fågelungen togs hand om författaren. Hon tuggade maten för fågelungen och matade den... tills den har vuxit upp, men som blev tam och som katten tog sedan hand om vid ett tillfälle. Denna händelse gjorde författaren fundersam. Fundersam över hjälpens beskaffenhet till sitt land.
Hur skall man hjälpa? Och hur skall man hjälpa Sydafrika, som boken handlar om.
Den enda hållbara hjälpen är hjälp till självhjälp har hon konstaterat. Annat är bar att sprida utsattheten.
Det var inte så lätt för mig heller när jag inte så länge sedan har mött samma problem, när jag konfronterades med en killes problem. En nära släktning till mig i Ungern - som behövde hjälp med arbete. Han - Krister - hoppades komma till Sverige och arbeta åt mig i skogen tänkte han. - Han är nu en vuxen ung man som vill ha arbete för att kunna gifta sig och skaffa familj m m.
Vi hade ett mycket öppet samtal med varandra via facebooken och han var mycket välvillig att berätta om sin situation. Om sina försummade studier, och andra försumligheter m m. Men nu har han kommit till sans och blev medveten om...
Det var omöjligt - har inte skog numera - att hjälpa honom med arbete förstås.
Senare så behövde han pengar till en smartofon och det fick han inte heller pengar för. Men jag tycker verkligen synd om killen.
Det är svårt att hjälpa! Jag har inte smartofon själv och jag vet att man klarar sig utan - men skulle jag hjälpa honom ändå?
Just i detta sammanhang kom jag ihåg honom då jag hörde talas om händelsen med fågelungen. Fågelungen som fick all hjälp som kunde fixas men till slut ändå togs hand om av katten senare.
Det är pinsamt att försöka hjälpa men ändå inte kunna. Det var inte lån han ville ha. Hans situation påminde om fågelungens.
Att hjälpa någon skall kännas som man gör med glädje, men att "hjälpa" honom i detta fall kändes bara pinsamt.
Fågelungen togs hand om författaren. Hon tuggade maten för fågelungen och matade den... tills den har vuxit upp, men som blev tam och som katten tog sedan hand om vid ett tillfälle. Denna händelse gjorde författaren fundersam. Fundersam över hjälpens beskaffenhet till sitt land.
Hur skall man hjälpa? Och hur skall man hjälpa Sydafrika, som boken handlar om.
Den enda hållbara hjälpen är hjälp till självhjälp har hon konstaterat. Annat är bar att sprida utsattheten.
Det var inte så lätt för mig heller när jag inte så länge sedan har mött samma problem, när jag konfronterades med en killes problem. En nära släktning till mig i Ungern - som behövde hjälp med arbete. Han - Krister - hoppades komma till Sverige och arbeta åt mig i skogen tänkte han. - Han är nu en vuxen ung man som vill ha arbete för att kunna gifta sig och skaffa familj m m.
Vi hade ett mycket öppet samtal med varandra via facebooken och han var mycket välvillig att berätta om sin situation. Om sina försummade studier, och andra försumligheter m m. Men nu har han kommit till sans och blev medveten om...
Det var omöjligt - har inte skog numera - att hjälpa honom med arbete förstås.
Senare så behövde han pengar till en smartofon och det fick han inte heller pengar för. Men jag tycker verkligen synd om killen.
Det är svårt att hjälpa! Jag har inte smartofon själv och jag vet att man klarar sig utan - men skulle jag hjälpa honom ändå?
Just i detta sammanhang kom jag ihåg honom då jag hörde talas om händelsen med fågelungen. Fågelungen som fick all hjälp som kunde fixas men till slut ändå togs hand om av katten senare.
Det är pinsamt att försöka hjälpa men ändå inte kunna. Det var inte lån han ville ha. Hans situation påminde om fågelungens.
Att hjälpa någon skall kännas som man gör med glädje, men att "hjälpa" honom i detta fall kändes bara pinsamt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar