Ja, jag tror att jag har utvecklats en aning, men mycket återstår ännu förstås.
Andra har förstås en annan mening, men jag är medveten om mig själv och... - ändrat uppfattning i mycket under livet. Och det bör man vara dvs känna att man har förändrats en smula, det är ju då det känns intressant att leva. Men det fanns perioder - känner jag på mig - då processen gick snabbare, som när jag blev gift.
Förälskelsen är en underskattad fenomen med hög potential.
En period då jag utvecklades som hastigast var just i sällskap med min fru, och då, då jag fick någonting som jag bäst behövde - dvs många olika feedback från min kropp - nyttiga för min utveckling. Denna period betraktar jag var en skärskild förmån, att uppleva då som ett samliv - i en utvecklande samspel/närkontakt med en människa. Inte så enkelt som man kan tro, och förälskelsen överbryggade mycket...
Förälskelsen är ett fantastiskt erfarenhet och tillgång, då man känner sig tillräckligt modig nog, för att kunna satsa på ett samliv med en kvinna. - Mycket underskattat och outnyttjat fenomen, tycker jag, med tanke på förutsättningarna för bygget av projektet framöver, för att säga någonting hötidligt...
- Förälskelsen är inte till bara till för känslor, utan kan utnyttjas som skapare av framtida förutsättningar.
Den individuella och nära/intima relationen är ju en utav de viktigaste faktorerna, just vid behovet av en snabb omvandling/förändring i livet. Och som skulle kunna utnyttjas mera medvetet, för att kunna betyda max för livet/utvecklingen tillsammans. Man behöver ju då samtidigt en massa annorlunda feedback som är meningen att erfara/vänja sig vid och kunna växa ihop med. Målet och meningen borde ju vara att växa tillsammans.
- Man kan ju inte heller slippa undan närheten i en sådan relation och närhetens ömsesidiga feedbackssignaler borde då kunna hjälpa till att kunna lära sig att växa tillsammans framöver. Det är faktiskt så att man också behöver kunna lära sig detta.
Det är då inte längre de forna upplevelserna på psyket som spökar, mest utan nuet. Det är redan i detta stadium särskilt viktigt att man känner sig själv lite - som ung så är det just självkännedomen som saknas. För att nu, när det dags kunna få en fördjupad medvetenhet.
- Man växer ju mest i växelverkan i en nära relation som människa!
Men man skall låta det få tålamod, för att få/kunna växa det också!
- Låsningar i detta stadiet av livet programeras nämligen effektivt in i samlivet, och som kan leda till trivsel/vantrivsel senare i äktenskapet. Man bör kunna må bättre, om starten(samspelet - den goda viljan - är intränad) fortsätter att vara god även i äktenskapet!
Älskar du dig själv?
Om man älskar sig själv - ja då är man självisk brukar det se ut som. Och det är någonting negativt i en dömande atmosfär. Men Kristus har inte kommit för att döma världen utan för att rädda/frälsa. Dvs upplysa dig om att du råkar inte alls älska dig och det är det som måste avhjälpas. Och någon måste älska dig först innan du kan älska dig själv mera eller på riktigt. På riktigt kan endast Gud älska oss som har makt över livet. Men många som inte tror behöver vara älskade av sina föräldrar, vänner etc. Men man kan förlora kärleken till sig själv.
Och så kommer också de nya kraven i livet eller på arbetet eller förändringarna där som... Påfrestningarna på psyket kommer exv i form av magkramp som är en tydlig feedback som ropar på hjälpåtgärder. Resultatet kan bli vantrevnad speciellt med sig själv. Detta medför, att just då, då kroppen behöver energi som mest, låses energin inombords i kroppen i form av spänningar.
Ny på jobbet, ont i magen, kanske konflikt hemma, plågat ansikte... Särskilt det senaste sänder ett klart budskap/tydligt signal till omgivningen: jag lider, det är synd om mig, jag gillar mig inte... jag vantrivs... De som ser mig - de har ju problem med sig själva - utlöser automatiskt en negativ reaktion riktat mot mig och som får mig att vantrivas ännu sämre. Och så har jag såsmåningom hamnat i en ond cirkel.
Och vidare händer ju att: ju mer jag vantrivs desto fler fel gör jag och finner även hos andra(och misstolkar feedbacken från omgivningen), så inkl hemma... och jag mår ännu sämre Och som en följd härav känner jag främlingskap. Det händer att jag känner mig mer obekväm i interaktion med andra. Och undviker att aktivt verka i mänskliga relationer omkring mig, kanske rentav tenderar att isolera mig.
Om jag visar mig vara stark kritisk mot andra så medför detta att:
1. jag kanske döljer de liknande problemen - som jag ser hos andra - hos mig själv. Jag avskyr de egna problemen egentligen, som jag ser yttrar sig hos andra.
2. dessutom stöter ja då ifrån mig den hjälp som jag just skulle behöva.
Den spändhet som leder till dålig hälsa kommer ofta just av den inre motviljan mot sig själv. Man känner sig otillräcklig m m.
- Tycker jag om mig själv? Egentligen?
Är jag känd för att vara kritisk i mitt sinne? Har jag lätt att finna fel hos andra?
Allt sådant kan bero på att jag/du i grunden inte älskar sig själv. Och det är bara jag/du som kan avhjälpa det! Jag/du har kanske inte lärt oss att uppfatta och svara på de feedback som kroppen ger.
Detta kan bero en viss på brist på självkännedom. I stället skyller vi allt på omgivningen, som visserligen är inte oskyldig men det är ändå bara vi som bäst kan hjälpa oss själva. - Andra har vi ju svårt (eller går inte alls) att förändra.
- Ryck upp dig! Och var positiv i stället! Har du hört? Men hur gör man? Vad är vägen till att kunna älska sig själv? Som hänger samman med att kunna förändra sig själv, sina ovanor som ex. Detta kommer jag snart att återkomma till.
Många är förresten övertygade om att, de själva gör det, dvs att de älskar sig själv. Men i stället kan det vara tvärtom. Förståelsen av feedbacken från din kropp kan vara avslöjande om du är medveten.
Andra har förstås en annan mening, men jag är medveten om mig själv och... - ändrat uppfattning i mycket under livet. Och det bör man vara dvs känna att man har förändrats en smula, det är ju då det känns intressant att leva. Men det fanns perioder - känner jag på mig - då processen gick snabbare, som när jag blev gift.
Förälskelsen är en underskattad fenomen med hög potential.
En period då jag utvecklades som hastigast var just i sällskap med min fru, och då, då jag fick någonting som jag bäst behövde - dvs många olika feedback från min kropp - nyttiga för min utveckling. Denna period betraktar jag var en skärskild förmån, att uppleva då som ett samliv - i en utvecklande samspel/närkontakt med en människa. Inte så enkelt som man kan tro, och förälskelsen överbryggade mycket...
Förälskelsen är ett fantastiskt erfarenhet och tillgång, då man känner sig tillräckligt modig nog, för att kunna satsa på ett samliv med en kvinna. - Mycket underskattat och outnyttjat fenomen, tycker jag, med tanke på förutsättningarna för bygget av projektet framöver, för att säga någonting hötidligt...
- Förälskelsen är inte till bara till för känslor, utan kan utnyttjas som skapare av framtida förutsättningar.
Den individuella och nära/intima relationen är ju en utav de viktigaste faktorerna, just vid behovet av en snabb omvandling/förändring i livet. Och som skulle kunna utnyttjas mera medvetet, för att kunna betyda max för livet/utvecklingen tillsammans. Man behöver ju då samtidigt en massa annorlunda feedback som är meningen att erfara/vänja sig vid och kunna växa ihop med. Målet och meningen borde ju vara att växa tillsammans.
- Man kan ju inte heller slippa undan närheten i en sådan relation och närhetens ömsesidiga feedbackssignaler borde då kunna hjälpa till att kunna lära sig att växa tillsammans framöver. Det är faktiskt så att man också behöver kunna lära sig detta.
Det är då inte längre de forna upplevelserna på psyket som spökar, mest utan nuet. Det är redan i detta stadium särskilt viktigt att man känner sig själv lite - som ung så är det just självkännedomen som saknas. För att nu, när det dags kunna få en fördjupad medvetenhet.
- Man växer ju mest i växelverkan i en nära relation som människa!
Men man skall låta det få tålamod, för att få/kunna växa det också!
- Låsningar i detta stadiet av livet programeras nämligen effektivt in i samlivet, och som kan leda till trivsel/vantrivsel senare i äktenskapet. Man bör kunna må bättre, om starten(samspelet - den goda viljan - är intränad) fortsätter att vara god även i äktenskapet!
Älskar du dig själv?
Om man älskar sig själv - ja då är man självisk brukar det se ut som. Och det är någonting negativt i en dömande atmosfär. Men Kristus har inte kommit för att döma världen utan för att rädda/frälsa. Dvs upplysa dig om att du råkar inte alls älska dig och det är det som måste avhjälpas. Och någon måste älska dig först innan du kan älska dig själv mera eller på riktigt. På riktigt kan endast Gud älska oss som har makt över livet. Men många som inte tror behöver vara älskade av sina föräldrar, vänner etc. Men man kan förlora kärleken till sig själv.
Och så kommer också de nya kraven i livet eller på arbetet eller förändringarna där som... Påfrestningarna på psyket kommer exv i form av magkramp som är en tydlig feedback som ropar på hjälpåtgärder. Resultatet kan bli vantrevnad speciellt med sig själv. Detta medför, att just då, då kroppen behöver energi som mest, låses energin inombords i kroppen i form av spänningar.
Ny på jobbet, ont i magen, kanske konflikt hemma, plågat ansikte... Särskilt det senaste sänder ett klart budskap/tydligt signal till omgivningen: jag lider, det är synd om mig, jag gillar mig inte... jag vantrivs... De som ser mig - de har ju problem med sig själva - utlöser automatiskt en negativ reaktion riktat mot mig och som får mig att vantrivas ännu sämre. Och så har jag såsmåningom hamnat i en ond cirkel.
Och vidare händer ju att: ju mer jag vantrivs desto fler fel gör jag och finner även hos andra(och misstolkar feedbacken från omgivningen), så inkl hemma... och jag mår ännu sämre Och som en följd härav känner jag främlingskap. Det händer att jag känner mig mer obekväm i interaktion med andra. Och undviker att aktivt verka i mänskliga relationer omkring mig, kanske rentav tenderar att isolera mig.
Om jag visar mig vara stark kritisk mot andra så medför detta att:
1. jag kanske döljer de liknande problemen - som jag ser hos andra - hos mig själv. Jag avskyr de egna problemen egentligen, som jag ser yttrar sig hos andra.
2. dessutom stöter ja då ifrån mig den hjälp som jag just skulle behöva.
Den spändhet som leder till dålig hälsa kommer ofta just av den inre motviljan mot sig själv. Man känner sig otillräcklig m m.
- Tycker jag om mig själv? Egentligen?
Är jag känd för att vara kritisk i mitt sinne? Har jag lätt att finna fel hos andra?
Allt sådant kan bero på att jag/du i grunden inte älskar sig själv. Och det är bara jag/du som kan avhjälpa det! Jag/du har kanske inte lärt oss att uppfatta och svara på de feedback som kroppen ger.
Detta kan bero en viss på brist på självkännedom. I stället skyller vi allt på omgivningen, som visserligen är inte oskyldig men det är ändå bara vi som bäst kan hjälpa oss själva. - Andra har vi ju svårt (eller går inte alls) att förändra.
- Ryck upp dig! Och var positiv i stället! Har du hört? Men hur gör man? Vad är vägen till att kunna älska sig själv? Som hänger samman med att kunna förändra sig själv, sina ovanor som ex. Detta kommer jag snart att återkomma till.
Många är förresten övertygade om att, de själva gör det, dvs att de älskar sig själv. Men i stället kan det vara tvärtom. Förståelsen av feedbacken från din kropp kan vara avslöjande om du är medveten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar