Min diabetes - D2
1. Bara en sjukdom?
Lik många andras, men speciell ändå tycker jag. Inte minst för att jag är 83 år gammal numera och multisjuk som många i min ålder. Och dessutom, - många till häpnad - försöker jag med konsten... med någonting sådant som att försöka reversera min D2. (Är numera under insulinbehandling med 40 långtidsverkande enheter per dag, och vid tillämpning av LCHF, av den mera liberala formen.)
Min diabetes blev som ett litet barn till att börja med, som jag inte ens visste att jag hade inom mig. Det var en sjukdom som vanligt.
Och inte ens när jag efter ett antal år(?) fick diagnosen D2 och en diabetessköterska blev jag klok nog på vad det var frågan om. Jag kände snarare tacksamhet för sjukvården som ville hjälpa mig och som jag antog visste vilket hjälp jag - mitt barn - behövde. Och relationen med mitt barn hjälptes av diabetessköterskans råd och omsorg (tabletter, val av mat etc) och jag litade på henne. Hon gillade också att jag började träna.
Jag försökte göra som hon sa men tiden gick och jag blev inte bättre så jag blev mer och mer orolig för mitt tillstånd. Sjukdomens följdverkningar har börjat visa sig.
Det blev en tid av vånda och frustrationer som slutade med att jag fick insulin till slut. Och detta blev jag glad över eftersom jag fick känslan av att fått en kontroll över min situation. Men man skulle vänja sig förblev inställningen.
En vändning i min sjukdomshistoria blev emellertid när jag träffade mina släktingar från Spannien, sommaren 2016, närmare bestämt Anders Köhler och frun, och när Anders fick kännedom om min belägenhet gav han mig boken - med rekomendationer - i present. (Låt bönor förändra ditt liv av....)
Och boken verkligen förändrade snart livet, fast det blev jag inte medveten om först senare. Det tog sin tid att fatta - kanske beror det på min ålder också. Boken fick mig nämligen att tänka till lite om vad min sjukdom innebär egentligen. Den här sjukan är nämligen inte vilken annan sjukdom som helst. A drabbas av D2 uppfattade jag härefter mer som en riktig (sjuk)-dom. Och en dom är den verkligen. Ja, som ett barn som jag måste tänka på att ta hand om, och måste även lära känna den först för att kunna göra det. Som en ny identitet/roll/livsstil krävdes det som om.
Ja började inse att jag måste begränsa mitt liv för att medvetet även själv kunna ta i problemet, och så blev jag såsmåningom fast. Ja, jag måste välja, om jag vill behålla synen och kunna använda mina ben i fortsöttningen också m m. förstås.
- Men boken och kompisarna i gruppen med - Smarta Diabetiker sedan gav mig också ett hopp!
1. Bara en sjukdom?
Lik många andras, men speciell ändå tycker jag. Inte minst för att jag är 83 år gammal numera och multisjuk som många i min ålder. Och dessutom, - många till häpnad - försöker jag med konsten... med någonting sådant som att försöka reversera min D2. (Är numera under insulinbehandling med 40 långtidsverkande enheter per dag, och vid tillämpning av LCHF, av den mera liberala formen.)
Min diabetes blev som ett litet barn till att börja med, som jag inte ens visste att jag hade inom mig. Det var en sjukdom som vanligt.
Och inte ens när jag efter ett antal år(?) fick diagnosen D2 och en diabetessköterska blev jag klok nog på vad det var frågan om. Jag kände snarare tacksamhet för sjukvården som ville hjälpa mig och som jag antog visste vilket hjälp jag - mitt barn - behövde. Och relationen med mitt barn hjälptes av diabetessköterskans råd och omsorg (tabletter, val av mat etc) och jag litade på henne. Hon gillade också att jag började träna.
Jag försökte göra som hon sa men tiden gick och jag blev inte bättre så jag blev mer och mer orolig för mitt tillstånd. Sjukdomens följdverkningar har börjat visa sig.
Det blev en tid av vånda och frustrationer som slutade med att jag fick insulin till slut. Och detta blev jag glad över eftersom jag fick känslan av att fått en kontroll över min situation. Men man skulle vänja sig förblev inställningen.
En vändning i min sjukdomshistoria blev emellertid när jag träffade mina släktingar från Spannien, sommaren 2016, närmare bestämt Anders Köhler och frun, och när Anders fick kännedom om min belägenhet gav han mig boken - med rekomendationer - i present. (Låt bönor förändra ditt liv av....)
Och boken verkligen förändrade snart livet, fast det blev jag inte medveten om först senare. Det tog sin tid att fatta - kanske beror det på min ålder också. Boken fick mig nämligen att tänka till lite om vad min sjukdom innebär egentligen. Den här sjukan är nämligen inte vilken annan sjukdom som helst. A drabbas av D2 uppfattade jag härefter mer som en riktig (sjuk)-dom. Och en dom är den verkligen. Ja, som ett barn som jag måste tänka på att ta hand om, och måste även lära känna den först för att kunna göra det. Som en ny identitet/roll/livsstil krävdes det som om.
Ja började inse att jag måste begränsa mitt liv för att medvetet även själv kunna ta i problemet, och så blev jag såsmåningom fast. Ja, jag måste välja, om jag vill behålla synen och kunna använda mina ben i fortsöttningen också m m. förstås.
- Men boken och kompisarna i gruppen med - Smarta Diabetiker sedan gav mig också ett hopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar