Bläddrar bland...

Jag har som 20 årig student hamnat i bästa av världar dvs i  Sverige och närmare bestämt i Stockholm. Men sättet att hamna här var som fisken som havets våg sköljt till stranden. Till en bästa av stränder men ändå bara en fisk utan ben utan att kunna ta sig vidare. Så kändes det.
Sverige hjälpte dock till och gjorde vad de kunde som jag är mycket tacksam över. Förutsättningarna, de yttre var det inte något fel på, men...
Men den inre vilsenheten och hur skall man nu navigera vidare i den nya situationen återstod att tackla.
Det går inte direkt att säga, att jag var deprimerad, det var närmast en sorts inre otillfredställälse som jag kände inom mig.
Och på den tiden fanns det olika sätt att försöka  göra något åt saken. Javisst, men vad och hur? Jag började söka, men - som studerande - pengar hade jag inte till nöjen etc. Så det blev promenader, besöka museer, kyrkobesök, besök av offentliga föredrag, mm som en vanlig söndagssysla för mig i Stockholm.
Och på en sådan söndag tilltalades jag av två damer på Roslagsvägen med en inbjudan till ett föredrag något om ungdomsproblem. Det var ett intressant tema så jag gick dit. Det var ett föredrag som hölls av
Jehovas Vittnen. Mottagandet var mycket vänligt.