Dvs att något fuffens utvecklas i familjen.
Familjen sluter sig då samman, inklusive barna och låtsas utåt att allting är i sin ordning och normalt. Det uppstår en rädsla för att bubblan spricker och familjens anseende skadas. Och detta är också normalt och bra men kan också skada familjen.
Denna bubbla börjar så att någon börjar med en otillåten verksamhet exv vänsterprassel. Snart anar en och annan att allt är inte i sin ordning men man är trimmad eller förbjuden - till och med kan vara hotad - för att avslöja någonting. Lojaliteten mot familjen som är sund kan också vara till en stor hjälp. Och så blir man snart med i själva bubblan som bara växer ytterligare och man blir delaktig som en samvetsbrottsling.
Eftersom samvetet bjuder på annat. Samvetet protesterar att hålla det hemligt men rädslan säger att... samvetet korrumperas härmed eftersom den är tystad. Hemligheten prioriteras.
Många fall leder detta till större problem än nödvändigt som sedan är mycket svårt att åtgärda..
När bubblan äntligen spricker - för det gör det ofta - då är det ofta för sent.
Tänk om man hade modet för att avslöja saken, åtminstone i familjen först och i god tid. Då kunde familjen tillsamman kunnat försöka åtgärda problemet på ett smidigt och bra sätt.
Eller kunnat ha be om hjälp utifrån. Man hoppas bara på att det löser sig på något sätt - som det givetvis ofta inte gör.
Dessutom är vi lärda så att vi skall hålla tyst. Att inte avslöja någonting utan att fråga. Och att det är fult att göra så eller att föra saken till offentligheten via skvaller eller dyl. För då kommer även andra att få reda på saken som inte har något att göra med det. Fast det är ofta ryckten som kan nå hjälpen först.
Resultatet blir att ingen hjälp finns till förfogande, eftersom ingen får reda på någonting. Hjälpen håller man nämligen utanför sin hemlighet som inte får spricka. Man fortsätter att lida i bubblan fast hjälpen väntar utanför.
Det är mycket tragisk att händelser kan utvecklas till max och att konsekvenserna blir så svåra; att läka, att förlåta, att få terapi och annat hjälp att få m m.kan bli omöjligt. Detta är mycket tragiskt eftersom hjälpen finns ju ofta strax utanför men de behövande släpper själva inte in den.
Hellre lever man med sin hemlighet tills bubblan spricker och det blir för sent.
Familjen sluter sig då samman, inklusive barna och låtsas utåt att allting är i sin ordning och normalt. Det uppstår en rädsla för att bubblan spricker och familjens anseende skadas. Och detta är också normalt och bra men kan också skada familjen.
Denna bubbla börjar så att någon börjar med en otillåten verksamhet exv vänsterprassel. Snart anar en och annan att allt är inte i sin ordning men man är trimmad eller förbjuden - till och med kan vara hotad - för att avslöja någonting. Lojaliteten mot familjen som är sund kan också vara till en stor hjälp. Och så blir man snart med i själva bubblan som bara växer ytterligare och man blir delaktig som en samvetsbrottsling.
Eftersom samvetet bjuder på annat. Samvetet protesterar att hålla det hemligt men rädslan säger att... samvetet korrumperas härmed eftersom den är tystad. Hemligheten prioriteras.
Många fall leder detta till större problem än nödvändigt som sedan är mycket svårt att åtgärda..
När bubblan äntligen spricker - för det gör det ofta - då är det ofta för sent.
Tänk om man hade modet för att avslöja saken, åtminstone i familjen först och i god tid. Då kunde familjen tillsamman kunnat försöka åtgärda problemet på ett smidigt och bra sätt.
Eller kunnat ha be om hjälp utifrån. Man hoppas bara på att det löser sig på något sätt - som det givetvis ofta inte gör.
Dessutom är vi lärda så att vi skall hålla tyst. Att inte avslöja någonting utan att fråga. Och att det är fult att göra så eller att föra saken till offentligheten via skvaller eller dyl. För då kommer även andra att få reda på saken som inte har något att göra med det. Fast det är ofta ryckten som kan nå hjälpen först.
Resultatet blir att ingen hjälp finns till förfogande, eftersom ingen får reda på någonting. Hjälpen håller man nämligen utanför sin hemlighet som inte får spricka. Man fortsätter att lida i bubblan fast hjälpen väntar utanför.
Det är mycket tragisk att händelser kan utvecklas till max och att konsekvenserna blir så svåra; att läka, att förlåta, att få terapi och annat hjälp att få m m.kan bli omöjligt. Detta är mycket tragiskt eftersom hjälpen finns ju ofta strax utanför men de behövande släpper själva inte in den.
Hellre lever man med sin hemlighet tills bubblan spricker och det blir för sent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar