Jag börjar gilla bilden av mig som en pigg 80-åring. Det är, sedan jag avslöjade till en kompis i bubbelbadet att jag var 80-år.
- Nej det trodde jag aldrig, sa han, du ser ju så fräsch ut!
Sedan dess tror jag nästan att det är sant och jag är glad åt den illusionen.
Det är emellertid något helt annat jag har sett fram emot, för bara 10-år sedan. Skaffade mig en rullator också och såg fram emot ett möjligt långvårdsliv. Men så har jag jobbat på långvården också, på Sveavägen, och dit ville jag absolut inte.
Jag har valt slitet. Min diabetessköterska har förmanat mig, så att jag har börjat träna bland annat. Och så ville jag inte förlora mina ben heller som började bli mycket svaga och riskera...- ni vet.
Men att börja träna var inte så lätt heller. Det var mycket jobbigt bara detta med att ta av och på sig. Och jag hade dessutom oddsen emot mig i det egna tvivlande sinnet framför allt. - Är det verkligen värt att överhuvudtaget försöka? - Lathetens fälla har alltid lurat där kring hörnet.
Ja, och latheten har alltid en fördel att erbjuda och det är att den ger omedelbar resultat. Det är nog därför som många faller för den frestelsen. Att träna emellertid ger inte snabba pengar, det är ju så jobbigt varje gång och så gick resten av dagen upp för att vila sig. Så var det i början för några år sedan, fast mycket värre.
Men vad jag har numera erfarit att: latheten lönar sig visserligen på en gång, men träningens vånda ger mer utdelning, men som man måste tyvärr vänta på. Och i mitt fall fick jag vänta länge och så har jag en bit till att....
Men så är det viktigt att man inte tränar hur som helst. Att lyfta skrot, springa och ta ut sig kan vem som helst göra, men... Så jag valde Nautilus på Vattenpalatset med närvarande instruktörer som har fått stötta och hjälpa till. Och givetvis mina kompisar på träningen av samma åldersklass. - Kan dom så kan väl jag!
Men det är som ett annat livsstil med många misstag och fällor däremellan. Att träna i ensamhet är ej enbart otryggt, utan i kombination med en naiv fantasi om att man klarar sig bra ändå på egen hand, kan skada - speciellt i min ålder. Dessutom lurar lathetens princip som frestar till lättingliv, folköl, vin och chips etc. Och samtidigt håller livslögnen kanske en vid liv om att man ändå är okej. I spegeln ser man ju likadan ut dag för dag och det blir lätt att skjuta upp träningen.
Men jag fortsatte att träna, först en pass i veckan som sedan utökades till fyra pass och utan att bli mycket trött numera. Inte av egen förtjänst om någon tror att jag skryter. Det är många andra som har hjälpt mig mentalt på vägen. Dessutom har jag själv funnit insikter om att det är bra(bara) att fortsätt. Men det är långt ifrån bara att sätta igång. Det är så att säga värst i början.
Jag känner mig dock speciellt benådad för att ha upptäckt denna möjlighet till bättre hälsa och har berikats med denna erfarenhet.
- Nej det trodde jag aldrig, sa han, du ser ju så fräsch ut!
Sedan dess tror jag nästan att det är sant och jag är glad åt den illusionen.
Det är emellertid något helt annat jag har sett fram emot, för bara 10-år sedan. Skaffade mig en rullator också och såg fram emot ett möjligt långvårdsliv. Men så har jag jobbat på långvården också, på Sveavägen, och dit ville jag absolut inte.
Jag har valt slitet. Min diabetessköterska har förmanat mig, så att jag har börjat träna bland annat. Och så ville jag inte förlora mina ben heller som började bli mycket svaga och riskera...- ni vet.
Men att börja träna var inte så lätt heller. Det var mycket jobbigt bara detta med att ta av och på sig. Och jag hade dessutom oddsen emot mig i det egna tvivlande sinnet framför allt. - Är det verkligen värt att överhuvudtaget försöka? - Lathetens fälla har alltid lurat där kring hörnet.
Ja, och latheten har alltid en fördel att erbjuda och det är att den ger omedelbar resultat. Det är nog därför som många faller för den frestelsen. Att träna emellertid ger inte snabba pengar, det är ju så jobbigt varje gång och så gick resten av dagen upp för att vila sig. Så var det i början för några år sedan, fast mycket värre.
Men vad jag har numera erfarit att: latheten lönar sig visserligen på en gång, men träningens vånda ger mer utdelning, men som man måste tyvärr vänta på. Och i mitt fall fick jag vänta länge och så har jag en bit till att....
Men så är det viktigt att man inte tränar hur som helst. Att lyfta skrot, springa och ta ut sig kan vem som helst göra, men... Så jag valde Nautilus på Vattenpalatset med närvarande instruktörer som har fått stötta och hjälpa till. Och givetvis mina kompisar på träningen av samma åldersklass. - Kan dom så kan väl jag!
Men det är som ett annat livsstil med många misstag och fällor däremellan. Att träna i ensamhet är ej enbart otryggt, utan i kombination med en naiv fantasi om att man klarar sig bra ändå på egen hand, kan skada - speciellt i min ålder. Dessutom lurar lathetens princip som frestar till lättingliv, folköl, vin och chips etc. Och samtidigt håller livslögnen kanske en vid liv om att man ändå är okej. I spegeln ser man ju likadan ut dag för dag och det blir lätt att skjuta upp träningen.
Men jag fortsatte att träna, först en pass i veckan som sedan utökades till fyra pass och utan att bli mycket trött numera. Inte av egen förtjänst om någon tror att jag skryter. Det är många andra som har hjälpt mig mentalt på vägen. Dessutom har jag själv funnit insikter om att det är bra(bara) att fortsätt. Men det är långt ifrån bara att sätta igång. Det är så att säga värst i början.
Jag känner mig dock speciellt benådad för att ha upptäckt denna möjlighet till bättre hälsa och har berikats med denna erfarenhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar