Du minns väl fågelungen, som författaren tog så väl hand om, men som senare blev ett offer som mat för katten. - Författaren kunde ge fågelungen mat och skydd men kunde inte fostra! Fågelungen blev för tam.
Händelsen fick författaren att tänka till, om att hjälpa folk i Syd-Afrika. Den bästa hjälpen, kom hon fram till i sin bok, vore en sorts hjälp till självhjälp.
Om man inte fostrar sin "unge" rätt så tar katten hand om den förr eller senare. Att fostra rätt är just det svåra! Varför?
I det gamla bondesamhället var det betydligt enklare att fostra barn utan skärskilt kunnighet i fostran. Jag minns själv hur jag fostrades av mina föräldrar med minimal skolning, och det var inte riktigt bra heller som jag ser det nu. Hade nog gått bra lika bra utan stryk!
Men det som fostrade mig ändå var omständigheterna vi levde i. Fattigdomen har varit min fostringsmetod kan man slarvigt uttrycka det som så. Inte det bästa visserligen, men jag lärde mig att dela framförallt ansvar och lärt mig arbeta för familjen från unga år.
Att lära sig praktiskt arbeta med kroppen verkar inte behövas längre för ungdomarna - mycket konstigt nog!
Och det var just omständigheterna i bondelivet - kroppsliga ansträngingar m m - som blev den bästa uppfostringsmetoden på den tiden - man blev som barn ett med företaget.
Jag längtar dock inte tillbaka till de omständigheterna nu för andra heller, så svåra behöver det helt riktigt inte vara som jag hade det. Och jag måste inse att den gamla metoden i förbindelse med fattigdomen är varken önskvärd eller tillgänglig numera. Sådan fattigdom som existerade på den tiden finns inte längre. Men fattigdomen är i sig varken nödvändig eller önskvärt för att dra nytta av lärdomarna av den gamla typen av fostran genom praktik.
Men när sedan den praktiserande metoden - alltså omständigheterna i bondelivet - inte är allmänt tillgänglig numera för många i allmänhet uppstod svårigheterna. Nu faller ansvaret i princip nästan helt på föräldrarna. Kravet på deras kunnighet och insikter växer dag för dag. - Föräldrarnas brister har nu därför blivit mycket uppenbara.
Uppfostrings-metoderna blev sedan dess någon sorts mode-växlingar som egentligen avslöjar... och många fall vittnar om att föräldrarna blivit altmer inkompetenta/osäkra.
Uppfostrings-metoden genom praktik - praktisk träning/övning - ersattes numera, av att man skulle tala till/informera barna/ungdomarna(inget tvång fick användas), och förse dom vad som behövdes för att de skulle lyckas bättre i sitt liv. - Jag undrar hur jag hade blivit om jag inte tvingades att arbeta!?
Och så utbildningen kom i ropet och blev mer och mer nödvändig, men ändå "åts upp många ungarna upp av katten". De skildes från sina föräldrar till städer och där fick de svårt att klara sig och hamnat illa ut.
En gemensamhetssamhälle har ersatts av ett individualistisk samhälle - en konkurans mellan individer för att lyckas i livet och konkuransen för framgång lär man ut redan i skolan. Somliga blir framgångsrika medan andra losers. Även uppgiften för uppfostran har till väsentlig del har successivt tagits över av samhället.
Hur gärna vi än drömmer om, hur det borde vara, så måste vi - som har hand om ungdomar - handla nu.
- Och hur gör vi? - Hur kommer det att gå med våra fågelungar?
Händelsen fick författaren att tänka till, om att hjälpa folk i Syd-Afrika. Den bästa hjälpen, kom hon fram till i sin bok, vore en sorts hjälp till självhjälp.
Om man inte fostrar sin "unge" rätt så tar katten hand om den förr eller senare. Att fostra rätt är just det svåra! Varför?
I det gamla bondesamhället var det betydligt enklare att fostra barn utan skärskilt kunnighet i fostran. Jag minns själv hur jag fostrades av mina föräldrar med minimal skolning, och det var inte riktigt bra heller som jag ser det nu. Hade nog gått bra lika bra utan stryk!
Men det som fostrade mig ändå var omständigheterna vi levde i. Fattigdomen har varit min fostringsmetod kan man slarvigt uttrycka det som så. Inte det bästa visserligen, men jag lärde mig att dela framförallt ansvar och lärt mig arbeta för familjen från unga år.
Att lära sig praktiskt arbeta med kroppen verkar inte behövas längre för ungdomarna - mycket konstigt nog!
Och det var just omständigheterna i bondelivet - kroppsliga ansträngingar m m - som blev den bästa uppfostringsmetoden på den tiden - man blev som barn ett med företaget.
Jag längtar dock inte tillbaka till de omständigheterna nu för andra heller, så svåra behöver det helt riktigt inte vara som jag hade det. Och jag måste inse att den gamla metoden i förbindelse med fattigdomen är varken önskvärd eller tillgänglig numera. Sådan fattigdom som existerade på den tiden finns inte längre. Men fattigdomen är i sig varken nödvändig eller önskvärt för att dra nytta av lärdomarna av den gamla typen av fostran genom praktik.
Men när sedan den praktiserande metoden - alltså omständigheterna i bondelivet - inte är allmänt tillgänglig numera för många i allmänhet uppstod svårigheterna. Nu faller ansvaret i princip nästan helt på föräldrarna. Kravet på deras kunnighet och insikter växer dag för dag. - Föräldrarnas brister har nu därför blivit mycket uppenbara.
Uppfostrings-metoderna blev sedan dess någon sorts mode-växlingar som egentligen avslöjar... och många fall vittnar om att föräldrarna blivit altmer inkompetenta/osäkra.
Uppfostrings-metoden genom praktik - praktisk träning/övning - ersattes numera, av att man skulle tala till/informera barna/ungdomarna(inget tvång fick användas), och förse dom vad som behövdes för att de skulle lyckas bättre i sitt liv. - Jag undrar hur jag hade blivit om jag inte tvingades att arbeta!?
Och så utbildningen kom i ropet och blev mer och mer nödvändig, men ändå "åts upp många ungarna upp av katten". De skildes från sina föräldrar till städer och där fick de svårt att klara sig och hamnat illa ut.
En gemensamhetssamhälle har ersatts av ett individualistisk samhälle - en konkurans mellan individer för att lyckas i livet och konkuransen för framgång lär man ut redan i skolan. Somliga blir framgångsrika medan andra losers. Även uppgiften för uppfostran har till väsentlig del har successivt tagits över av samhället.
Hur gärna vi än drömmer om, hur det borde vara, så måste vi - som har hand om ungdomar - handla nu.
- Och hur gör vi? - Hur kommer det att gå med våra fågelungar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar