Jag sa ju tidigare att jag inte gillar mina rädslor. Men de har medfört den fördelen att det gör mig glad när det slutligen visar sig - som i flesta fall - att det var helt i onödan jag... Men så undrar jag: måste man vara orolig först för att kunna bli glad? - Knappast, tror jag! Men det är något speciellt just då.
Men det är väl ändå inte något fel i att bli glad efter då oron släpper eller...? Likaså att kunna vara glad utan oro, då ingen oron släpper(?).
Dessutom kan man kanske inte slippa att oroa sig helt och hållet som det verkar. - Jag kan det inte! Jag är nog en orolig själ - har jag konstaterat.
Det kan inte Martina Haag heller har jag läst dvs slippa oroa sig. Men hennes oro är nog ett snäpp värre än min:
"...Men annars vill hon fortsätta att oroa sig för allt hemskt som kan hända. Något annat skulle hon aldrig våga." - A. Cansall -
Har du läst rätt - ja, hon verkar vara livrädd för att sluta (hon vill vara orolig) oroa sig. För tänk om det hämska skulle hända just då - då hon är inte orolig, och just för det?! Hemska tanke!? Ja, då skulle hon uppenbarligen uppleva en skuld till det som ändå skulle ha inträffat. För henne är oron som en besvärjelse för att det hemska inte skall inträffa. - Men för mig hjälper oftast bönen, men vem skall hon vända sig till?
Hon vill med sin oror ha en sorts kontroll över livet vilket ju inte går. Det finns ju inte någon naturlag eller mental grund för att man skulle kunna ändra något via sin oro på något vis. Men man kan få för sig det förståss.Men det skulle bli en våldsam oordning i naturen eller i samhället i så fall.
Men man kan visserligen missbruka sin oro som allt annat och påverka sin omgivning med hjälp av den.
Om man är mycket orolig så kan man till och med psyka sin omgivning och i värsta fall den allmänna opinionen också så bevare oss för oroliga ledare m m. De vill utöva kontrollen via sin oro i så fall, maktlösa som de är.
Jag tittar på blommorna och lyssnar på fåglarna... så gör jag numera.
Och dessutom så dör jag snart så varför oroa mig?
Men det är väl ändå inte något fel i att bli glad efter då oron släpper eller...? Likaså att kunna vara glad utan oro, då ingen oron släpper(?).
Dessutom kan man kanske inte slippa att oroa sig helt och hållet som det verkar. - Jag kan det inte! Jag är nog en orolig själ - har jag konstaterat.
Det kan inte Martina Haag heller har jag läst dvs slippa oroa sig. Men hennes oro är nog ett snäpp värre än min:
"...Men annars vill hon fortsätta att oroa sig för allt hemskt som kan hända. Något annat skulle hon aldrig våga." - A. Cansall -
Har du läst rätt - ja, hon verkar vara livrädd för att sluta (hon vill vara orolig) oroa sig. För tänk om det hämska skulle hända just då - då hon är inte orolig, och just för det?! Hemska tanke!? Ja, då skulle hon uppenbarligen uppleva en skuld till det som ändå skulle ha inträffat. För henne är oron som en besvärjelse för att det hemska inte skall inträffa. - Men för mig hjälper oftast bönen, men vem skall hon vända sig till?
Hon vill med sin oror ha en sorts kontroll över livet vilket ju inte går. Det finns ju inte någon naturlag eller mental grund för att man skulle kunna ändra något via sin oro på något vis. Men man kan få för sig det förståss.Men det skulle bli en våldsam oordning i naturen eller i samhället i så fall.
Men man kan visserligen missbruka sin oro som allt annat och påverka sin omgivning med hjälp av den.
Om man är mycket orolig så kan man till och med psyka sin omgivning och i värsta fall den allmänna opinionen också så bevare oss för oroliga ledare m m. De vill utöva kontrollen via sin oro i så fall, maktlösa som de är.
Jag tittar på blommorna och lyssnar på fåglarna... så gör jag numera.
Och dessutom så dör jag snart så varför oroa mig?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar