Orolig? - tänk positivt!

Orolig? - tänk positivt!

Eftersom jag själv är den oroliga typen, så tror jag mig lättare kunna förstå
andra som är det.

Ingen nyhet för mig alltså när Marina säger.

"... efter hand är att så fort en oro försvinner peppar en ny upp."

Det är som att man letar efter något nytt att kunna oroa sig över - ja, då
handlar det om verkligen ett sjukligt beroende, men...

Ja själv behövde - åtminstone inte förr - inte söka efter saker att oroa mig för. Andra världskrigets
räddslor, den kommunistiksa tiden, revolten, flyckten, det nya livet i Sverige utan föräldrar m m
förde med sig händelser fulla av oro av nya slag.

Det handlar i mitt fall en grad av prägling som jag tycker styrs utav än i dag.
Det är likt för mig som för Martina att jag nu vanemässigt söker efter saker att oroa mig för, men jag
har faktiskt lärt mig att leva med det.

Nåden som har visats mig ständigt har underlättat mitt liv väsentligt. Men mina utmaningar
har ändå förblivit andra än andras och som andra har svårt att förstå.

Jag märker det redan på mina barn och barnbarn. Det som för mig förefaller som ett
berg är en rak stig för dom.

Jag kan beundra de modiga och starka som kan ge sig in  på ett projet - lättvindigt
i mina ögon - men det är en leksak för dem; medan jag själv ryser för bara tanken.
Min "negativa hållning" misstolkas som oftast. Men jag är inte negativ utan bara orolig
eller oduglig för projektet, som förefaller någonting för stort som jag intge mäktar. Så
jag försöker hålla mig därför utanför.

Min väg har blivit verkligen en träning i förtröstan.

- Ja, men tänk positivt, vet jag!
- Det är det jag försöker ju... Kan man beställa positivitet bara som en vara och bli positiv
så lättvindligt? Var någonstans i så fall?