"Elever hyllar sina hjältar...

... ja, det var en glad initiativ (i Kurren) som faktiskt förvånar i denna flod av dåliga nyheter om skolan.
Många tycker att skolan är kass men det man kommer mest ihåg, - och som är av vikt och betydelse - är sina lärare. Det gör även jag just nu för, vare sig de var av andlig eller profan sort, så har de bidragit till vad jag är i dag. Jag har mycket att tacksam dom för. De flesta är emellertid redan döda så...
- Det var inte lätt jobb skulle jag vilja säga att försöka forma mig, kan jag tänka.

Men också jag har varit lärare - bara vikariat förresten - men tillräckligt länge så man fick sina funderingar. Jag har provat jobbet i alla tre gymnasier i Eskilstuna och har haft många elever. Och vad jag tänker på just nu, gäller mina eventuella avtryck i deras sinnen. - Vad säger dom när dom tänker på mig som sin lärare?

"- Jo, vi hade en lärare, han hette visst Sinko, men han var helt kass och...", så här kan det kanske låta. Och jag väntar mig definitivt inte att få hamna bland dom lärare,  som nu betraktas som hjältar i skolan av sina elever. Men jag försökte...

Ja, jag var kass som lärare, men jag visste inte det då. Det är väl därför jag tog jobbet. Jag trodde nämligen att om jag bara var väl förberedd så då hade jag ju någonting att komma med, som dom behövde. Men det krävdes mer än så, men vad?

- Och hur gör man?

Vi lärare fick givetvis gå på studiebesök och då fick jag se hur andra lärare funka. Jag kunde då se att det har gått bra för somliga och sämre för andra. Men att se är en sak och att förstå vad som pågår (tekniken) är någonting helt annat. Jag beundrade somliga lärare som exv kunde hålla ordning och undervisa i grammatik på ett sätt som ändå gjorde eleverna helt koncentrerade. - Min beundran för pedagogik växte. - Eller var det snarare en personlighet...?
Det som kunde en annan, det förmådde inte jag, förstod jag såsmåningom. Men jag ville lära och veta varför?

Problemet var ju samtidigt att jag älskade att undervisa, men...

Jag frågade en gång en kollega på Skiftingeskolan som också gillade att vara lärare. Men medan han var glad så blev jag mycket trött efter lektionerna. Jag frågade då honom efter hans hemlighet.

- Jo, sa han, jag har aldrig problem med mina elever, det är de som har problem med mig.

Svaret gjorde mig förbyllad och jag önskade så innerligt att få vara med på hans lektioner, men tyvärr måste jag sluta som inhoppare där snart, så det blev inte möjligt.

Och jag ännu idag, fortfarande kan finna mig i tänka på detta uttalande. Det var någonting jag tyvärr inte lyckats få lära mig i skolan av mina kolleger, fast jag ville så gärna. Så jag vet inte ännu i dag om jag...

Om jag inte dög som lärare eller så fick jag inte veta hur man skulle göra dvs saknade pedagodisk utbildning.

Sorry, mina elever - om ni kommer ihåg mig!