Jag ser på bilden här i tidningen. De ser glada ut omfamnande varandra, Janne och Daisy Brand från Stallarholmen som nyligen firade sitt guldbröllop. De är lika varandra och ler på mig och jag blir glad fast jag känner dom egentligen inte. - Men så roligt att få läsa om någonting trevligt om här i Kurren.
Jag tänker också på min kära hustru Irma som jag har mist men är ändå tacksam för de nästan 42 åren som vi varit gifta. Men så ville cancern i bröstet något annat, men vi skulle nog också kunnat hålla ut så länge som det här paret.
" - Vi är inte långsinta någon av oss. Vi gör som kungen och vänder blad, säger Janne Brand."
De var inte rika men ändå lyckades, så jag läser gärna om deras livsberättelse.
" - Ja, på den tiden skulle man klara sig själv. Jag började arbeta när jag var 14 år... säger Janne Brand."
Precis som vårat liv har varit - likt parets - ända sen från barndomen.
Och brölloppsresan? För Daisy och Janne var det att ta en tur med vespan ut på isen dagen efter.
Och för oss Irma och mig? För oss var det lite bättre men jag fick låna pengar till bröllopsresan utav en av mina arbetskamrater på Skogis. Och sedan bar det ut med arbetsresor i Norrland och min Irma fick följa med. Vi hyrde ställen där hon fick dona och ställa medan jag kuskade i skogarna på dagarna. Det var bra för henne att lära känna hur jag skulle ha det i framtiden.
Jag blir glad när jag läser om Janne och Daisy för de är ett exempel på att man kan lyckas fast man är fattig.
"- I dag är många bortskämda hemifrån och när man inte får det som man är van vid när man är gift så blir det problem. Vi hade inget med oss hemifrån och det gick bra för vi fick skapa det vi har och är rädda om det."
Jag kommer nu ihåg att allt jag hade med mig till Sverige var några klädesplagg som jag fick i Österrike.
Vi skulle också velat ha en guldbröllopsdag, jag och Irma. Vi hade det bra ihop och kan säga nästan samma sak som...
"- Vi var inte långsinta någon av oss, vi har aldrig surat." säger Janne. - Fast man skall aldrig säga aldrig, för vår del!
Jag tänker också på min kära hustru Irma som jag har mist men är ändå tacksam för de nästan 42 åren som vi varit gifta. Men så ville cancern i bröstet något annat, men vi skulle nog också kunnat hålla ut så länge som det här paret.
" - Vi är inte långsinta någon av oss. Vi gör som kungen och vänder blad, säger Janne Brand."
De var inte rika men ändå lyckades, så jag läser gärna om deras livsberättelse.
" - Ja, på den tiden skulle man klara sig själv. Jag började arbeta när jag var 14 år... säger Janne Brand."
Precis som vårat liv har varit - likt parets - ända sen från barndomen.
Och brölloppsresan? För Daisy och Janne var det att ta en tur med vespan ut på isen dagen efter.
Och för oss Irma och mig? För oss var det lite bättre men jag fick låna pengar till bröllopsresan utav en av mina arbetskamrater på Skogis. Och sedan bar det ut med arbetsresor i Norrland och min Irma fick följa med. Vi hyrde ställen där hon fick dona och ställa medan jag kuskade i skogarna på dagarna. Det var bra för henne att lära känna hur jag skulle ha det i framtiden.
Jag blir glad när jag läser om Janne och Daisy för de är ett exempel på att man kan lyckas fast man är fattig.
"- I dag är många bortskämda hemifrån och när man inte får det som man är van vid när man är gift så blir det problem. Vi hade inget med oss hemifrån och det gick bra för vi fick skapa det vi har och är rädda om det."
Jag kommer nu ihåg att allt jag hade med mig till Sverige var några klädesplagg som jag fick i Österrike.
Vi skulle också velat ha en guldbröllopsdag, jag och Irma. Vi hade det bra ihop och kan säga nästan samma sak som...
"- Vi var inte långsinta någon av oss, vi har aldrig surat." säger Janne. - Fast man skall aldrig säga aldrig, för vår del!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar