Våndas över att...

- Skall jag tala sanning och tala om att...? -  Eller skall jag tiga - det är ju inte min bizniss heller. -  Nej, jag skall nog inte blanda mig i...!
Men vad är jag rädd för? Jag våndas skärskilt, för att jag känner för paret.

Jag tycker mycket om paret, som har trevliga barn och hustrun är bland de bästa, snygg också och så. Och maken är också bland de bästa, och det vet hon, men han har dålig andedräkt. Jag menar, det kan vara smått irriterande ändå.
Jag kan klara av det, men jag tänker mest på hustrun som... dag ut och dag in... och på natten också... speciellt i intima lägen... han borde egentligen få veta om det!? Och hon är för snäll och säger inget.

Och medan jag våndas här - för deras skull - så tänker jag på, de stora antal råd som sprids över oss från olika håll men aldrig i ämnet: "- När har du varit hos tandläkaren sist?" -  Tänk om... och tänk om ingen säger aldrig något... inte din bästa vän heller... vad händer med känslorna/trivseln och intrycket...

Jag kom just på mig själv att, aldrig någonsin har det påpekats för mig heller, att jag borde besöka tandläkaren, utom när jag hade ont i tänderna förståss. Men innan dess har man kanske luktat as länge; på andra stackare som fick stå ut med mig och som låtsades ändå vara vänliga - fast de önskade mig dit där pepparn växer.
Ja, nu skojar jag förståss men jag vet ju att det är en pina att...

Jag antydde en gång till min hustru att jag misstänkte att jag hade...
- Nej, det har du inte, sa hon - så då visste jag att... men det var kanske bara den gången... Annars sa hon aldrig någonting. Tänk vad kvinnor måste få tåla om de är fega att...

Alltnog, om du är tjej. Gift dig inte med en kille som du inte vågar säga till att han har dålig andedräkt.
Fråga honom om tandläkaren då kanske han förstår...
Du borde ju få veta det snabbast möjligt och... Och tänk - han kan bli, även tacksam för det!
Han kanske misuppfattar dina känslor annars när han pussar dig och...