Mannen

I går träffade jag en riktigt reslig brandman. Jag visste ju inte förstås att han var brandman först eller något annat om honom - jag bara gick på och började samtala med honom i minglet. Han var pensionär som jag och ändå hade ett företag. Han var brandman i sitt liv och nu blev han utbildare i livräddning m m.

Snart blev det händelser ur hans liv som trängde sig fram att få dem berättat för mig.
Det brukar ju vara så att man vill gärna dela sin börda... det kändes så också nu...  att det var någonting som tyngde honom. Så jag lyssnade.

- Det värsta jag har varit med om - började han - det var när vi skulle släcka branden i ....... och blev stenade av ungdomar. Jag kände mig så förnedrad och känslan tynger mig ännu idag. Jag som  har kommit dit för att hjälpa och eventuellt även rädda liv och så blir man bemött med detta hat. Du förstår, jag ville hjälpa... och alla kunde ju se att vi kom dit för att släcka elden... och så regnade det snart stenar över oss. Men jag - trots allt - försöker göra det ännu idag, nu genom att utbilda folk bl a i livräddning. - Vad glad jag blir om jag kan hjälpa flera också, för att kunna göra det...

Sedan samtalade vi om varför det kunde bli så - det är ju så tragiskt på något sätt.

Men sedan vi..., fortsatte jag att tänka på problemet och mannen. Och om hans förnedring när han i själva verket försökte hjälpa... Kanske rentav ett liv ur lågorna... - Problemet fick honom att växa.

Jag beundrar mannen som ändå inte gav upp att hjälpa...