Det är klockan två på natten och då kan man börja fundera på saker och ting; som det var i går kväll t ex.
Det händer ju att det är kallt hemma när... och jag..., så jag måste sätta snabbt sätta fyr i pannan...
Jag använder papper först som jag lägger i botten och sedan klyvet ved därpå i olika storlekar och lager. För att klyva veden så måste jag ha reskap; och det är här mina tankar började att utveckla sig. Jag hade denna gång tre olika sorters - eller storlekar - yxor och annat till förfogande och jag tänkte:
- Vad fantastiskt det här är med att ha redskap!
Och jag fortsatte att tänka vidare:
- Tänk att vi människor använder redskap till nästan allt?!
Och i natt, klockan två och framöver, fortsatte jag att tänka på redskap i allmänhet igen.
Redan som en liten parvel så blev jag intresserad av yxan dvs att klyva ved med den, precis som jag såg min pappa göra. En gång så gick det så olyckligt till att yxan hamnade i benet - märket finns fortfarande kvar. Och jag minns också att det gjorde mycket ont och länge.
Verktyget var rätt men jag kunde tydligen inte behärska det ännu. Viljan fanns där också och antociasmen men jag saknade förmågan. Så det blev som det brukar i sådana fall då jag har drabbats av konsekvenserna som det heter.
Men sedan dess så har jag inte något minne av att jag skulle ha huggit mig i bena med yxan. Jag skaftade också en egen yxa själv, när jag gick på förberedande skogskurs i Skinnskatteberg, och jag har yxan fortfarande kvar sedan dess - fullt användbar förresten. Men detta var ett villospår just nu...
Men - tillbaka till ämnet - så täkte jag vidare över detta dvs de nya verktyg som människan får till förfogande i våra dagar - som internet, mediciner tex - och som även jag får och använder på min ålderdom. Tänk om jag drabbas någon av konsekvenserna nu igen - vilket är inte uteslutet.
Men så har jag lärt mig att det är sällan vertygets fel om det blir fel utan förmågans.
Och så dök nya minnen upp... och jag somnade.
Det händer ju att det är kallt hemma när... och jag..., så jag måste sätta snabbt sätta fyr i pannan...
Jag använder papper först som jag lägger i botten och sedan klyvet ved därpå i olika storlekar och lager. För att klyva veden så måste jag ha reskap; och det är här mina tankar började att utveckla sig. Jag hade denna gång tre olika sorters - eller storlekar - yxor och annat till förfogande och jag tänkte:
- Vad fantastiskt det här är med att ha redskap!
Och jag fortsatte att tänka vidare:
- Tänk att vi människor använder redskap till nästan allt?!
Och i natt, klockan två och framöver, fortsatte jag att tänka på redskap i allmänhet igen.
Redan som en liten parvel så blev jag intresserad av yxan dvs att klyva ved med den, precis som jag såg min pappa göra. En gång så gick det så olyckligt till att yxan hamnade i benet - märket finns fortfarande kvar. Och jag minns också att det gjorde mycket ont och länge.
Verktyget var rätt men jag kunde tydligen inte behärska det ännu. Viljan fanns där också och antociasmen men jag saknade förmågan. Så det blev som det brukar i sådana fall då jag har drabbats av konsekvenserna som det heter.
Men sedan dess så har jag inte något minne av att jag skulle ha huggit mig i bena med yxan. Jag skaftade också en egen yxa själv, när jag gick på förberedande skogskurs i Skinnskatteberg, och jag har yxan fortfarande kvar sedan dess - fullt användbar förresten. Men detta var ett villospår just nu...
Men - tillbaka till ämnet - så täkte jag vidare över detta dvs de nya verktyg som människan får till förfogande i våra dagar - som internet, mediciner tex - och som även jag får och använder på min ålderdom. Tänk om jag drabbas någon av konsekvenserna nu igen - vilket är inte uteslutet.
Men så har jag lärt mig att det är sällan vertygets fel om det blir fel utan förmågans.
Och så dök nya minnen upp... och jag somnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar